Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - 13. Pensionatet Koludden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
142
stationsinspektören. Snälle herr stins, få vi åska?
Snälle herr stins, få vi åska?
De rusade upp, följda av en kamrat, och deras långa
ben med vita strumpor och vita skor vimlade om
varandra i det höga gräset, då de sprungo över den gröna
planen.
På exa liten stig, som vindlade vackert genom skogen,
nalkades nu en bortåt femtioårig man med rak
hållning och tämligen raska steg. Hans kinder voro kanske
ursprungligen bleka, men hade genom sol och vind
fått en lätt, brun färg. Mannen bar korta, mörka, i
spetsarna grånade mustascher, under vilka syntes en
mun som ett rakt streck; hans ögonbryn voro
hopdragna, och de blåa, stirrande ögonen skärptes i
uttrycket av en pincené.
— Vad önskar mina damer, sporde han med
metallisk klang i rösten och ett leende, som kunde vara
sarkastiskt, men i alla händelser verkade artigt.
En av de tre damer, som anropat
stationsinspek-toren, fröken Sonja Dykare, var en kantig och
röd-bränd medelålders kvinna, som tätt följdes i hälarna
av sin ett par år äldre syster, fröken Gullan Dykare.
Den tredje damen, som även sprungit upp vid Cellos
dystra spådom, rörde sig emellertid ensam på planen
ett litet stycke från de andra, som skreko och hojtade,
medan de klappade stationsinspektoren på rygg och
armar. Den ensamma, som hade föreställts som fröken
Eleonore Pylman, bar en hamrad och utsirad
kopparplåt som brosch på bröstet samt någon slags
allmogedräkt i mörka färger. Hon var blek, hade det svarta
håret benat mitt i pannan samt talade med långsam
röst och själfullt tonfall.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
