Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - 15. Fiskafänget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
164
bortom den av bristande, fina tyllflor kringsvävade
trädraden vid landsvägen hördes ett svagt dån från
bäcken under dess smala bro av grenar och plankor;
morgonen lyssnade ännu på dess barnsliga åska, som
inom kort skulle överröstas av andra och starkare ljud.
Det var som på en teater, innan ridån sakta går i
höjden. Allt var iordningställt; tysta, finklädda,
på-passliga och avvaktande tedde sig träd, häckar och
snår. Husen, liksom målade på lärft, naturtrogna men
ändå endast lögner, vilade lugnt i denna omgivning,
sovo i stillhetens armar, kastande sina långa, luddiga
skuggor.
— Gudamaskar, gudamaskar, väste
Pensionatskurken, medan han halade upp ett par röda
midgårds-ormar, som ringlade sig kring hans fingrar. De måste
dö för min glädjes skull. Mors nulli parcit honoril
Men Cello låg på knä med en träbit i handen, insöp
morgonluften och såg sig omkring utan att säga ett
ord. Han kände sig nästan gripen av denna högtid;
synen var så främmande och ny för honom.
Jag skall skriva... tänkte han, men avbröts i
detsamma av en ny väsning från Pensionatskurken,
som nu fyllt den ena konservburken med maskar och
jord.
— Det är tillfredsställande, talade denne, att det
finnes fåvitska och glömska medmänniskor. Tänk,
broder, om de sönderslete denna stillhet med sina skrik
och sina handklaver. Vore det icke detsamma som att
spotta på en ung brud, när hon står där i sin slöja
och väntar på välsignelsen, medan en rodnad ...
Eftersom en av maskarna nu sökte frigöra sig från
fångenskapen, avbröt han sitt framvästa, poetiska an-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
