Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen - 50. Märta Åviks och Dorothy Buffertons sista ord
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
FEMTIONDE KAPITLET.
Märta A viks och Dorothy Buffertons sista ord.
Ganska arma stodo ännu träd och buskar. Mellan
knoppars darrande rader syntes grenarna som svarta,
dåligt bundna karbaser, och luften var alltjämt så kall,
att man nästan kunde befara ångerkänslor hos våren;
det föreföll ibland, som om den beslutat att vända om,
sluta sina knoppar och låta dem krypa tillbaka in i
de svarta grenarna.
Märta Åvik kunde därför icke känna någon glädje
&t våren, men hon hoppades, att den snart skulle slå
ut, icke bara för alléns, parkernas och skogens skull,
utan för hennes egen framtids skull. Vissa uttalanden
av föräldrarna under de gångna veckorna tydde på
samma istadighet från deras sida i äktenskapsfrågan.
Visserligen hade fru Åvik tagit sin dotter om halsen
och bett henne vara uppriktig och anförtro sig åt
modern; visserligen hade Märta gjort detta, och under
små utbrott av otålighet förklarat för fru Åvik, att
hon icke älskade någon i världen mer än sina föräldrar,
sin broder Frans och Lilla Mussy. Men fru Åvik, född
Tabell, svarade flickan, att Märta säkert ännu icke
visste, att ingenjör Planertz var den rätte, fastän hon
ändå visat sig tillmötesgående mot honom, ja, nästan
öm, och säkert hade hon ingivit ingenjören ett hopp,
som denne önskade snart se fullbordat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
