Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lof-tal öfver Lovisa Ulrica af Sten Abraham Piper
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
menniſko-hjertat altför ſvagt at länge uthärda. De tarfva ſkyndeſam bot, om ſinnet eljeſt ſkal ryckas ur et djup, på hvars förſåtliga brädd det ſnart til vådligaſte dåfnad och likgiltighet kan inſomna. I de trakter der förluſten timat, der återförer oſs ock alt på minnet deraf: inga afbrott, ingen tankeſkingring, ingen hvila, rum, perfoner, ja liflöſa ting, alt väcker åminnelſen och ſorgen blir ſluteligen en eld, ſom upfräter ſit eget altar, dit föda honom utan återvända framſtaplas. På ſå oemotſägliga ſkäl grundade ſig de välmenta föreſtällningar, ſom omſider bevekte vår Drottning at in på höſten företaga ſig en reſa til Berlin.
Här blef ingen af alla de betygelſer ur akt låten, hvarmed höge Gäſter altid varda af Konungar på et dem värdigt ſätt emottagne; men när deſſa betygelſer och den erkänſla de väcka äro hjertats egna uttryck; då äga de et värde, ſom throner allena dem aldrig gifva kunna. Ockſå hafva throner ſällan gifvit friare utrymme än denna gången åt mennniſko-hjertats ömaſte känſlor, ſällan framlyſt i ypperligare efterdömen af broderlig vänſkap än under en Fredric
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
