Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
229
morgongåfvan, tillerkände henne redan den äldre
Westgöta Lagen 7”), ehuru sammanfattad i en tid, då
ännu icke qvinnokönet ägde någon ovilkorlig rätt till
arftägt och derigenom till bestämd egendomsbesittning.
Att månggifte ej var allmänligen brukligt ibland
Germanerna, intygar Tacitus. Sådant synes ock för-
hållandet hafva varit i Sverige, äfven före. Christen-
domens införande 77). Hela äganderätts-systemet, efter
våra äldsta skrifna lagar, utgår från grundsatsen af
engifte, och det är icke sannolikt, att den nya reli-
gionens makt kunnat hastigt skapa ett sådant system,
76) Ä. B. Fl. 18. — Finge man, med Gilbert Stuart,
antaga, att Tacitus med dos menat något från de
ömsesidiga giftermålsskänkerna (munera) särskildt,
så kunde hustruns delaktighet i mannens egendom
giftorätt) hafva varit en ibland Germanerna urål-
drig rättssed. Sannolik förekommer mig dock icke
denna förklaring af det anförda stället hos Tacitus.
77) Adamus Bremensis berättar väl, att Svenskarne,
ehuru i allt annat måttlige, befryndade sig med
flera hustrur, och att de sålunda aflade barnen blef-
vo för äkta och lagliga hållna. Man torde dock
skäligen kunna betvifla allmänligheten af detta för-
hållande. Var han i tillfälle att derom inhemta
säkra och fullständiga underrättelser? Eller må det
ej vara sannolikare att han, likasom i våra dagar
mången resande utländning, föreställde sig: att vissa
förnämas seder varit hela nationens. Bland de mäk-
tiga var concubinatet ej ovanligt, hvilket de Nor-
diska Sagorna intyga. Men hvilketdera var regel,
hvilket undantag: engifte eller månggifte? Utmärka
väl Svenskarnes öfriga samhällsförhållanden en der-
uti så ingripande skiljaktighet från de Tyska Ger-
manernas, som den vore, att de förre icke skulle,
såsom Tacitus intygar om de sednare, hafva va-
rit contenti singulis uxoribus, exceptis admodum
paucis, qui non libidine, sed ob nobilitatem, plu-
rimis nuptiis ambiuntur. (Germ. c. 18)?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
