Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Den förhistoriska kvinnan - 2. Neolittiden - 3. Kärleken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN FÖRHISTORISKA KVINNAN 15
Vi kunna antaga, att människan lärde sig
uppskatta växternas nytta som födoämnen ungefär på
samma sätt som hunden lärde sig förstå gräsets värde.
Hon torde också ha känt till saltet, ty våra dagars
rådjur kunna draga långa vägar för att komma åt
det. Troligen åt hon saltet skilt från maten —
ungefär som medicin. Utom de förut nämnda djurslagen
funnos renen och oxen och dessutom måste det ha
funnits smärre djur. Och den tidens människor åto
allt, som de kunde döda.
III. Kärleken.
Mitt i en liten sjö — kanske i Minnesota, kanske i
Schweiz — stod en pålbyggnad. Det var en hop
hyddor på en ställning på pålar i vattnet,
förbunden med stranden genom en brygga, som kunde
tas bort till natten, så att invånarna kunde sova
utan fruktan för vilda djur och fiender. Några
få kanoter av trädstammar, som urholkats med eld,
lågo förtöjda vid pålarna med läderremmar. Det
var morgon, och över elden, som aldrig fick slockna —
ty det var svårt att göra eld — stekte kvinnorna
köttstycken på ett spett. Krif, stammens äldste, vaktade
dem med ett långt spjut på axeln och i handen en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
