Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Den förhistoriska kvinnan - 3. Kärleken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20 W. L. GEORGE
hetsad. Det var en främmande man, som stod och
vaktade henne på avstånd. Han var inte av hennes
stam, ty hon kunde se ett främmande totem på hans
arm. Hon var lamslagen av fasa. Han hade kommit
för att stjäla bort henne. Men på samma gång kom
något i hans ansikte henne att stanna. Det var Antar,
ungefär sexton år, men stark som en fullvuxen — han
hade helt nyligen rymt från sin stam. Han hade
fattat behag i Seil, och tanken att fånga henne hade
kommit för honom. Men hon var allt för nära
bryggan, och genom buskarna kunde han se Krifs rygg
och spjutet på axeln. Han tvekade mellan rädsla och
begär, men Seil, som återfått besinningen, sprang
snabbt upp på bryggan och försvann i en av hyddorna.
Antar kunde inte få henne ur tankarna. Han hade
inget begrepp om skönhet. Han visste inte, att hon
var vacker. Hon var kvinna, och han behövde en
kvinna. Men hon drog honom till sig på ett annat
sätt än ett par andra, som han kunde se på
pålbyggnaden. Hela dagen och hela natten väntade han som
ett vilt djur. Han brydde sig icke om att skaffa sig
mat — han var van att vara utan flera dagar å rad.
Hela den dagen satt sedan Seil och vässade stenar
och sjöng entonigt. De andra kvinnorna föllo in då
och då, och den montona sången fyllde hyddan. Seil
kände sig lätt i sinnet, men varför visste hon inte. Hon
var rädd, men i rädslan blandade sig glädje. När
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
