Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Ära och härlighet - 1. Antiken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
/
ÄARA OCH HÄXRLIGHET 73
Men utan tvivel hade också den tidens greker en
viss förfining. I synnerhet förstodo de konsten att
ljuga på ett behagligt sätt. Greken saknade i hög grad
judens moraliska instinkt. IHiaden och Odyssén
vimla av lögnhalsar — den heroiske Odyssevs själv är ju
ingenting annat än en ärkeskojare. Men de kunde
också visa vildens brutalitet. I skarp motsats till
Homeros’ sentimentalitet ifråga om Andromake står den
vanliga grekiska seden att utsätta ovälkomna barn i
vildmarken. De gamla dödades eller fingo svälta ihjäl.
Något begrepp om kärlek fanns inte. När en stad
hade intagits, blevo de vackraste kvinnorna — både
gifta och ogifta — segrarnas slavinnor.
Det är intressant att iaktta, att en kvinna, som på
detta sätt blivit segrarens byte, inte ansågs vanärad.
Briseis föraktades inte, därför att hon blivit grekernas
leksak. Menelaos tar med stort lugn tillbaka Helena,
fast hon levat samman med Paris och Deiphobos.
Och Iliadens Helena ångrar den blodutgjutelse, som
hon framkallat, men hon sörjer inte över sin förlorade
dygd.
Under den äldre tiden var den grekiska kvinnan
ett byte för den brutala styrkan. Hon var en prydnad,
den vackraste bland hondjuren. Det framgår tydligt
av den äldre grekiska litteraturen. Vi ha belägg
därför från senare period hos Xenophon, när han på ett
ställe talar om en »härtagen» kvinna: »Om någonting
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
