Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Ära och härlighet - 9. Den nordiska kvinnan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
106 W. L. GEORGE
folken. Det berättas, att när en fiende enligt tidens
sed innebrändes på sin gård, kunde man få höra den
anfallande ropa: »Kvinnor, gubbar och barn, trälar
och tjänstehjon må fritt gå ut».
Tacitus uppger, att forntidens germaner gärna
lyssnade till äldre och erfarna kvinnors råd. Det är inte
fullt visst, att Tacitus alltid talar sant — han var som
bekant en moralist, som skrev för att brännmärka
sedefördärvet i kejsartidens Rom — men visst är, att
den nordman, som bar hand på en kvinna, blev var
mans niding.
En man ville med pengar muta sin fiendes hustru
att svika och förråda sin fredlöse make. Hon tog emot
det bjudna silvret och lät det glida ner i pungen, men
i nästa ögonblick slog hon honom i ansiktet med den
tunga börsen. Ursinnig ropade den förfördelade till
sina följeslagare: »Grip henne och slå henne, fast hon
är kvinna». Men ingen rörde sig, och då mannen
själv tänkte straffa henne, hindrades han av de andra.
Att slå en kvinna ansågs medföra olycka.
Det är något av kärv bondskhet hos dessa nordbor,
men, som vi sett, också något av ridderlighet, en
ridderlighet av ett annat slag än den vi snart skola möta
hos Frankrikes trubadurer under en något senare
period. Hos de antika folken ha vi knappast stött på
något, som vi känt oss manade att hedra med namnet
kärlek. Man känner sig nästan böjd för att tro, att de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
