Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. Ljus - 5. Det kristna livet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
128 W. L. GEORGE
visserligen inte, ty många patricier övergingo till
kristendomen, men det förklarar till en viss grad, varför
Rom föraktade och förföljde de kristna.
Det fanns också andra skäl. Då de kristna
betraktade sig som medborgare i ett överjordiskt rike,
vägrade de att åtaga sig civila eller militära befattningar
under den hedniska styrelsen. All deras patriotism
vände sig till kyrkan, all deras ärelystnad var att stiga
på kyrkans rangskala. Man får också komma ihåg, att
de äldsta kristna inte alldeles kunde kasta av sig sina
mänskliga svagheter. De hade en viss böjelse för att
på ett taktlöst sätt berömma sig av sin egen
förträfflighet. Så skrev Tertullianus en lång avhandling om de
straff, som väntade hedningarna efter döden.
Det ligger dock trots allt ett visst ideellt skimmer,
en viss charm över dessa rena, enkla människor. De
äldsta kristna voro inga lärda män. De trodde på
onda andar och trodde sig förföljda av demoner, som
frestade dem. De trodde på syner, på
helbrägdagörelse — allt hade en bakgrund av mystik. De äldsta
kristna voro barn av sin tid, de kunde inte rå för att
de voro vidskepliga. Men de utgjorde en liten hop,
som tappert strävade uppåt ur antikens smuts och
fasor. De voro kanske bittra, de voro utan tvivel
surmulna, men uthålliga. Med haltande steg och blinda
ögon, utan någon tradition bakom sig försökte de göra
luften ren omkring sig och sina kvinnor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
