Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. Ljus - 7. Den nordiska medeltiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1JUs 143
En av de vackraste och mest populära folkvisorna
är »Liten Karin.» Det har gjorts gällande, att den
först så sent som under trettioåriga kriget invandrat
till Sverige. Med sin trohjärtade legendstämning
tillhör den säkerligen en långt tidigare period och kan
betraktas som representativ för nordisk
medeltidsuppfattning. En svensk litteraturforskare redogör på
följande sätt för visans innehåll och stämning:
»— — — Liten Karinvisan börjar . . . med att liten
Karin tjänar i unga kungens gård. Kungen fattar
behag till henne och bjuder ständigt större gåvor för att
vinna hennes ynnest. Hon avslår dem alla och ber
honom slösa dem på sin drottning, så att hon själv
får »med äran gå.» När kungen ingenting kan vinna
av liten Karin, hotar han att sätta henne i det Syarta
fångatornet, och hon är då beredd att för sin ära îda
detta straff. I två långa månader får liten Karin sitta
i tornet utan föda, tills kungen en natt drömmer, att
hon är död. Han går då till henne och frågar, hur
hon kan leva utan mat, men hon svarar, att Gud
sörjer för henne. När han ännu inte kan vinna någonting
av henne, vill han lägga henne i spiktunnan, och
Karin är genast beredd att för sin äras skull lida även
denna kvalfulla död. När hovmännen rullat henne i
tunnan, lägga hovets jungfrur henne på en bår, och
där utandas hon sin sista suck i en bön till den
allsmäktige, att han skall tillge unge kungen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
