Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - V. Pånyttfödelse - 2. Trubadurerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PÄNYTTFÖDELSE 147
II. Trubadurerna.
En företeelse som trubadurerna är av största vikt
för analysen av kvinnans ställning. Före deras tid
sjöngo de barbariska sångare, som funnos,
uteslutande om krig — trubaduren sjöng oftast om
kärlek. Läsaren förstår, hur viktigt detta var —
trubadurerna drogo fram i ljuset kvinnan, hennes
särdrag, hennes förhållande till männen. Innan vi
sysselsätta oss med trubadurernas gärning, måste vi säga
ett par ord om, vilka de voro. Trubaduren var en poet,
som vandrade från hov till slott och sjöng de sånger,
han själv diktat. Ofta förde han med sig en spelman,
kallad »joglar». I allmänhet var han en herreman;
adelsmän, riddare, till och med kungar voro
trubadurer. De räknade i sina led Alonso II av Aragonien
och Richard Lejonhjärta. En del voro dock av
blygsammare börd, köpmän eller dylikt, men alltid män av
en viss kultur. Trubadurrörelsen spred sig över hela
Frankrike, Schweiz, Italien och norra Spanien. Den
hade ett visst inflytande på England och ännu mer på
Tysklands »Minnesångare». Institutionens
demokratiska karaktär framgår av det faktum att vi känna
till inte mindre än sjutton kvinnliga trubadurer.
Särskilt betydelsefullt blir detta, om vi erinra oss, att dessa
kvinnor trotsade en ytterst stark fördom: ännu i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
