Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VI. Kritikens tidsålder - 2. Människan födes god
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
214 W. L. GEORGE
re. Vågar man påståendet, att människan födes god
och blir ond genom dålig behandling, så måste man
också dra den slutsatsen, att äro kvinnorna lättsinniga
och dåraktiga, så har det sin enda grund i dålig
uppfostran. På sätt och vis var det en olycka, att denna
idé föddes just hos Rousseau, denna bohêmenatur med
det fantastiska uppförandet, denne man, som inte blott
syndade mot alla morallagar — inte minst när det
gällde kvinnor — utan också saknade alla
gentlemannainstinkter. Rousseau var med ett ord den typiske
bohêmen. Men vi kunna inte kommendera
inspirationen, och om vi också tycka, att idéen lämpligare
hade kunnat dyka upp i Voltaires hjärna, så måste vi
böja oss för det faktum, att den inte gjorde det.
Praktiskt taget var Rousseau anarkist. Vill man höra hans
resonement: »Också jag har varit god. För fyratio år
sedan var jag god». (Det var lindrigast sagt ett svårt
misstag.) »Mina känslor av hat och ondska, sedan
vilken tid datera de sig? Allt sedan jag blandade mig i
människornas samhälle. Vad jag nu är, har det gjort
mig till. Människan födes god, jag är viss därpå, men
hon blev ond, då hon blev en samhällsvarelse. Hon
skulle ha stannat i naturtillståndet.»
Ännu tydligare framträder Rousseaus ståndpunkt i
den berömda satsen, att den människa, som tänker, är
ett degenererat djur. Det är det verkliga hatet mot
samhället, som här ger sig luft. Som vi för vår del ofta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
