Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VI. Kritikens tidsålder - 4. På nordlig latitud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
234 W. L. GEORGE
IV. På nordlig latitud.
Renässans och reformation äro varandras
motsatser, om de också delvis ha framgått ur samma
förutsättningar och delvis ha fått samma verkningar.
Djupast sett är det kanske helt enkelt fråga om en
skillnad i folkkaraktär. Vad som hos de
sydeuropeiska folken tog sig uttryck i njutningsbegär och
skönhetsglädje — »renässansen» i egentlig mening
— det tog hos de tunga germanernd form av
dogmkritik och religiös förnyelse — det vi kalla »humanism»
och »reformation».
Som vi sett, kunna vi dock långt upp i det avlägsna
Sverige — den tiden mer än nu Europas bortglömda
hörn — tala om en renässansperiod: den korta tid
Erik XIV, Johan III och Sigismund sutto på tronen.
Vi kunna till och med ange årtalet, då den nordiska
renässansperioden tar sitt slut. Vi mena år 1593, det
år, då Sveriges i Uppsala församlade riksdag
enhälligt sluter upp kring den nya läran och för alltid
avsvärjer papismen. Det är, som vore de människor,
vi nu göra bekantskap med, av en helt annan ras än
en Erik XIV:s samtid. Ingen skönhetsglädje mer,
men heller ingen fräck immoralism. Vi möta idel
religiös nitälskan, benhård rättrogenhet, men också kärv
och trofast pliktuppfyllelse — den anda, som skapade
Sveriges stormaktsställning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
