Jacob Levin sprang uppför trapporna till Petras våning i ett av husen vid Johannes' kyrka. Det var ett högt vitt hus längst upp på krönet av Kammakaregatan. Petra och Angela bodde i fjärde våningen med fönster både åt kyrkogården och åt staden.
Jacob ringde på klockan, och en tjänstflicka kom och öppnade. Adèle bodde nu åter hos Petra, och Petra hade bett Levin göra henne ett besök.
Våningen låg i solig ro. De gammaldags stora rummen, fyllda med utvalda möbler från Eka och de vackraste från Angelas hem, sågo ut som herrgårdsrum. Ingenting tydde på att detta var en stadsvåning. Det höga läget med utsikt över en fri rymd gjorde väl också sitt till.
Petra kom emot Jacob Levin i det stora hörnrummet, där de vita möblerna med griparna stodo.
- God dag, Jacob, hälsade hon vänligt.
Jacob fann mycket behag i Petra och sörjde bara över att hon inte gift sig. Vilka präktiga barn hon skulle fött till världen! Han såg alltid strax en kvinnas möjligheter som barnaföderska. Mannen var bara medlet för att sätta maskineriet i gång.
Angela reste sig från ett bord vid fönstret och hälsade också. I hemlighet önskade hon ivrigt att doktor Levin skulle råda Adèle att fara hem till sig igen och andas lantluft. Angela tyckte så illa om henne.
Adèle kom nu in till dem insvept i en morgonrock. Hon såg blek och härjad ut och hade munnen hopknipen, vilket gav henne ett uttryck av elakhet. Jacob studsade, när han fick se henne. Det var alldeles tydligt att hon inte hörde hit. Det skänkte honom nästan en känsla av lättnad att hon och Petra inte sågo ut att vara intima väninnor. Nej, det borde han ju ha begripit. Han beslöt inom sig att skicka hem henne till hennes man igen. När han försiktigt ledde samtalet in på det spåret, uppfångade han också en plötslig glimt av tacksamhet i Angelas mörka ögon.
Vad den flickan var förtjusande!
Jacob Levin vände sig med ens till Angela och började prata med henne. Hon rodnade lätt, men besvarade ordentligt hans frågor hur hon trivdes i Stockholm och med skolan, som hon skulle sluta denna vår. En kaffebricka bars in, och man bad honom dricka en kopp med dem. Petra hade icke kunnat befria sig från det lantliga bruket att, så snart någon kom på besök, alltid bjuda på något. Jacob glömde nästan att han befann sig i den virvlande, arbetsamma staden, då han nu satt framför kaffebrickan och den stora silverskålen med kakor av alla sorter.
Ja, här skulle man kunna trivas, tänkte han muntert. Han blev öppenhjärtig och språksam. Han berättade om sitt blivande sjukhem, byggde med snabba händer upp det framför Petra och Angela, som uppmärksamt lyssnade. Han berättade om sagolika badrum och underbara förlossningssalar, frågade dem vilken färg han borde ha på väggarna och gardinerna och bad dem söka ut något vackert tyg till möblerna, på en gång hållbart och elegant.
När han slutligen tog avsked, hade han givit Adèle det bestämda rådet att fara hem. Hon tycktes vilja foga sig efter det, ehuru Petra svagt och artigt protesterade.
Så har jag befriat dem från den maran, tänkte Jacob, när han åter rusade nedför trapporna.
Men när han sent på kvällen kom hem till sin bostad efter en lång och tröttsam dag, öppnade sjuksköterskan för honom med ett bekymrat leende.
- Det är en dam här, viskade hon. Hon ville absolut stanna, fastän det var så sent. Hur hon kommit in genom porten där nere, vet jag inte. Doktorinnan är borta, och barnen ha lagt sig. Jag har suttit här ensam med henne.
Levin suckade, när han hängde upp hatt och överrock. Detta var ovanligt, ehuru kvinnliga patienter kunde vara nog så besvärliga.
När han kom in i sitt skrivrum, reste sig någon hastigt från den låga skinnstolen. Det var Adèle. Jacob Levin kände ett stygn av obehag liksom förut på dagen, då hon trätt in i Petras salong. Nu bar hon en bredskyggig svart hatt nedskjuten över pannan, så att endast den bleka munnen var synlig, och en lång kappa, alltför vid för hennes åter magra gestalt. Hon räckte honom en iskall och fuktig hand.
- Jag måste hit, sade hon snabbt, innan han, alltför bestört som han var, hunnit komma med någon invändning mot detta intrång i hans eget hem. Jag har sådan ångest.
Ångest! Kvinnor hade ofta ångest. Då anbefallde Jacob dem helst åt herrar psykiatrici, psykofjanter var hans egen benämning på dem, dessa gycklare, som nu på allvar och utan att skratta när de tittade sig i spegeln, började upphöja sig själva till orakel och biktfäder, saliga i sin visshet om att de hade reda på de nyaste facktermerna för alla själens sjukliga förnimmelser, allt medan de efter bästa fattiga förmåga drogo och sleto i kvinnornas nervtrådar. Till dess de poserande och inbilska små själsläkekonstnärerna trodde sig nätt och behändigt ha lindat upp ett helt nystan av olustkänslor, undertryckt könsdrift och symboliska ormdrömmar.
- Var god och sitt, sade Jacob i alla fall, men motvilligt.
Adèle sjönk ned i skinnstolen. Under hattbrättet blickade hennes bleka ögon emot Jacob. Det var ett uttryck i dem, som han icke genast fattade, men som slog honom som något oblygt han icke fann namn på. Vad ville hon honom vid denna tid? Han var trött, han behövde sova. En kvinna hade denna afton dött för honom. Han kände fortfarande pusten av hennes andedräkt som en kall vindfläkt mot sin kind. Han hade varnat henne för att bli med barn. Men det hade varit hennes egen vilja. Hon älskade barn. Det lilla liv hon nu dött för levde ännu, ömkligt pipande, som ett litet ensamt djur, när Jacob gått därifrån. Vad skulle det bli av det barnet, som ingen mors kärleksfulla händer kunde hjälpa över de första stapplande stegen i världen?
Adèle rullade nervöst en näsduk i sitt knä.
- Jag har ångest, sade hon igen med gäll röst.
Det var som om hon ville tvinga på honom denna ångest, liksom hon tvingat sig in i hans hem.
- Nå?
Jacob Levin lade det ena benet över det andra och tittade skarpt på henne. Ångesten liknade ofta ett missfall. Den värkte sig fram och försvann och lämnade trots allt tomhet efter sig.
- Jag vill inte - jag vill inte... mumlade Adèle.
- Vad då?
Jacob Levin kunde inte hjälpa att han lät tvär på rösten. Han var så trött.
- Jag vill inte ha fler barn, kom det andfått från Adèle.
Jacob Levin smålog.
- Tror ni jag är någon trollkarl, som kan blåsa på fröna inom er och säga: flyg, flyg? frågade han.
- Ja, just det, sade hon ivrigt.
Hon lyfte plötsligt av sig den stora hatten, som om den tryckt henne, och lade den i knäet.
- Hjälp mig, sade hon. Nu skall jag tillbaka till min man igen. Han vill ha barn, hela stugan full, brukar han säga. Jag kan inte åter gå igenom detta. Jag skulle dö, förstår ni. Jag har nog av mitt eget liv. Jag vill icke föda nya.
- Beklagar, sade Levin torrt.
- O, förstår ni inte? När ni i dag talade om det där nya idealiska sjukhemmet för mödrar, som ni skulle bygga, tänkte jag: Gode Gud, låt mig slippa komma dit!
Jacob Levin reste sig hastigt. Ingen fick röra vid hans sjukhem. Var denna kvinna tokig?
- Är det bara för att säga mig detta, som ni kommit hit? sade han ironiskt. Ni behöver ju inte nästa gång fara till mitt sjukhem, om det eljes skulle vara färdigt då. Det går an att söka ett annat.
- Å, missförstå mig inte! Jag vet man kan göra en operation... den skall inte vara så invecklad. Och så skulle jag aldrig behöva vara rädd för att få barn mer.
Nu kom den där oblyga blicken fram igen.
Jacob Levin satt tyst. Andra kvinnor hade bett honom om detta: fåfänga kvinnor, som ville njuta kärlekens fröjder utan fruktan för att figuren skulle bli förstörd, och rädda kvinnor, som icke kunde tåla smärtor, blott icke den där unga modern som nyss dött med ett glatt leende på läpparna, därför att hon mitt i dödskonvulsionerna uppfångat sitt nyfödda barns skrik.
Han hatade den där frågan, som var ett piskslag mot hela hans verksamhet. Hur skulle det bliva, om en läkare skulle ha lika stor myndighet till att förhindra och bortskaffa barn som till att hjälpa dem att komma till världen? Jacob Levin trodde icke på allt detta tal om rasens höjande genom att endast friska och starka människor skulle få föda barn och alla andra undertryckas. Hade man icke sett fullkomligt friska skott skjuta fram ur ruttna stammar? Naturen var alltid fylld av överraskningar. Så länge människan ännu icke utforskat naturens vägar, hade hon icke rätt till att sätta stängsel kring dem.
- Jag kan absolut ej hjälpa er, sade han hetsigt. Vad är det för fel på er? Har ni epilepsi i släkten? Nej. Skulle det vara fara för ert liv om ni födde barn? Visst inte. Er kropp är som andra kvinnors kroppar.
- Jag står inte ut, sade Adèle. Smärtorna äro för mycket för mig.
Jacob satte sig igen. Han såg på Adèles förödda ansikte. Kanske var det synd om henne.
- Res hem, sade han, ty han hade kommit att tänka på Petra.
Hon fick inte stanna hos henne och lilla Angela en dag längre.
Då gjorde Adèle något oväntat. Hon föll på knä, lade sitt huvud in mot Jacob Levin och strök sig som en liderlig katta mot tyget på hans rock. Jacob satt stilla, häpen, utan att förstå. Han hörde henne snyfta. Han lade handen över sin egen panna. Jaså, var det bara detta hon ville? Först talade hon om att hon inte ville ha barn, och sedan tryckte hon sig intill honom, tyst tiggande om ett famntag.
Sådana äro de, tänkte han hånfullt. De måste alltid ha en man för att stoppa till tomrummet i sitt inre.
Han svor till. Adèle hade bitit honom i fingret.
- Gå er väg, skrek han. Vem är ni? Och ni är gäst hos Petra von Pahlen!
Adèle stod framför honom. Hon hade hastigt rest sig igen. Hon grät inte längre. Hon såg på honom med den oblyga blicken i ögonen.
I detsamma hörde Jacob förstugudörren öppnas. Det ljöd röster i tamburen. Det var hans far och hans hustru som talade. Och Adèle uppfattade situationen.
- Då går jag då, sade hon och satte på sig hatten, som dolde hennes ögon.
När gamle Levin och Sally kommo in till Jacob, sågo de helt förvånade ut över att finna en främmande dam där. Jacob presenterade Adèle.
- Fru Holmström är sjuk, sade han slappt. Jag skall ringa efter en bil.
Det blev gamle Benno Levin själv, som när han hörde att Adèle bodde hos Petra, med gammaldags artighet förde henne nedför trapporna. Jacob, som såg ut genom fönstret, log, då han fick syn på sin far med Adèle vid armen.
Gamla rara pappa, tänkte han nästan vemodigt. Alltid artig och vördsam mot damerna, föga anande vilka klor som dölja sig under deras mjuka tassar.
Och Jacob gick trött in till sin hustru i sängkammaren.
