Det hade varit avslutning i Mellinska skolan. Åttonde klassens flickor hade av den blida skolföreståndarinnan fått ett särskilt litet tal framviskat till sig, som de åhört stående. Hon viskade alltid fram vad hon hade att säga, fröken Mellin, och hon blev ständigt vek till sinnes, då hon varje vår såg denna flock halvvuxna flickor i sina ljusa sommarklänningar framför sig. Hon visste att de som fjärilar skulle flyga ut ur skolsalen och att det enda de riktigt uppfattat av hennes anförande var ordet frihet, utan att alls minnas de varsamt framställda varningar hon byggt upp kring just det ordet.
Nu sorlade de i sitt klassrum. Redan sade de med nästan rörda röster:
- Vårt gamla klassrum!
Och när de sade det, kände de som om de lämnat rummet med dess pulpetrader, nötta kateder och svarta tavla långt bakom sig. De pratade livligt med varandra, gjorde upp planer, ja ett tal hölls för klassföreståndarinnan.
Angela, som hörde till denna klass, lyssnade med en litet frånvarande min på alltsammams. Under talet satt hon stillsamt framför sin pulpet och följde med fingret de lätta streck, som hon ibland under lektionerna låtit sin blyertspenna göra i pulpetlocket. Det var medan hon vid någon skrivning tänkt på en svår sats, som hennes tankar icke velat forma, eller då historielärarinnan dröjt sig kvar alltför länge vid sin älskade Karl XII, som Angela låtit pennan löpa så där.
Nu tänkte hon småleende att de där strecken gott kunde förtälja om hennes korta skoltid på två år. I hennes minne skulle dessa år icke lämna kvar starkare intryck än vad som ledigt skulle kunna skuggas med en blyertspenna och till och med utplånas, om man gned riktigt därpå med en fuktig trasa.
Angela hade kommit för sent in i klassen för att hinna bli riktigt hemmastadd där. De andra flickorna, som bodde i Stockholm och så länge gått tillsammans i skolan, hade redan för flera år sedan valt sina bästa vänner och voro en fast och enig sammanslutning, svår för en utomstående att tränga sig in i. Angela hade icke heller lätt att genast bli bekant och vän med flickorna. Så hade hon låtit det vara. Ibland hade hon varit hembjuden till någon, som känt sympati för henne och hon hade själv haft en bjudning tillbaka. Men till någon förtrolighet hade det aldrig lett.
Nu såg hon sig om och kände, kanske med ett styng av tomhet, att hon icke skulle sakna någon, och inte heller själv bli saknad.
Var hon nu vuxen? Den tid hon med bävan och längtan sett fram emot, skulle den redan vara här?
Angela såg på blommorna uppe på katedern: röda, slokande rosor, violetta luktärter, de första liljekonvaljerna, stora buketter av gullvivor. Lärarinnans ansikte syntes knappast bakom blomsterskörden. Nu tackade hon sina skolbarn. Också hennes röst, som föreståndarinnans nyss förut, var rörd, nästan grötig av annalkande tårar. Detta var således ett stort tillfälle, en händelse, en milstolpe i livet. Men Angela kunde ingenting känna av den myckna rörelsen omkring sig. Ett par av flickorna snyftade högt.
Då tyckte Angela plötsligt att den där lilla gossen från länge sedan med de sorgsna ögonen stod vid hennes sida. Liksom den gången på Eka, då han lett henne långt bort genom skogen och över ängarna och hon trott att de skulle vandra till himlen, sträckte han nu också ut sin magra hand och viskade:
- Kom med!
Men Angela skakade sakta på huvudet. Hon trodde icke längre, som då, att man en kväll, när solen i sin nedgång förgyllde hela världen och svepte jorden i sitt genomskinliga ljus, kunde vandra rätt in i himmelens härlighet.
Var det därför att hon var vuxen nu, som hon icke kunde följa den bedjande rösten?
Hon hade ju blivit konfirmerad och Jesus hade talat till henne genom en skäggig gammal prästs mun. Prästens tjocka läppar hade liksom smulat sönder Jesu ord för henne. Barndomens extatiska förnimmelser av en vit, skinande varelse, som sträckt sina armar mot henne, hade långsamt dunstat bort. Bakom prästens högtidliga uppenbarelse höjde sig Jesus målad på en altartavla, stel och onaturlig, som han visade sig i hundratals kyrkor i lamdet. Det var bara altartavlan som blev kvar, sedan Angela svalt nattvardsvinet, som skulle vara hans blod, och kakan, som skulle vara hans kött. Ännu hade icke det smygande tvivlet väckt någon storm inom henne. Hon bad försiktigtvis sina böner varje kväll. Ack! Man kunde aldrig veta. Om hon icke lydde, kunde djävulen ännu piska sin svans mot jorden och blåsa ned henne i helvetet.
Nu slutade klassföreståndarinnan med några vänliga ord. Fötterna skrapade mot golvet, flickorna viskade med varandra, böcker slogos ihop med små glada smällar. Ännu en sista gång var det som om man fått rast och lektionen nyss slutat.
Angela sade adjö till lärarinnan och sina kamrater. En flicka hade i sin pulpet hittat en kvarglömd teddybjörn, som hon haft skoj med under matematiktimmarna. Man skockades kring den lilla lustiga leksaken, medan klassföreståndarinnan välvilligt mysande såg på. Teddybjörnen hoppade omkring från hand till hand. Å, vad mycket roligt de haft! Björnen fick många ömma klappar på sin lurviga päls.
Angela gick ut ur skolhuset. I Humlegården stannade hon vid de blommande syrenerna. Syrenträden växte i en rad som väldiga, yviga buketter. Hela gången var fylld av de gredelina blommorna, som regnade genom luften. En springbrunn spelade. Dagen var festligt vacker.
Angela tänkte på att Petra denna dag skulle ha middag för henne. Kanslirådet Peter von Pahlen, hennes farbroder, och hans familj hade lovat komma. Hans och Betty voro också i Stockholm på besök hos Sven, som nu skuderade juridik. Gamle Levin skulle också vara där och doktorn, som Angela var litet rädd för, och hans Sally. Det skulle nog bli roligt. Paula, Peters dotter, hade Angela knappast träffat. Hon vistades i Schweiz i en pension. Stellan, hennes bror, skulle bli målare och gick på akademien. Gotthard, Svens yngre bror, tycktes efter studenten haft svårt att bestämma sig för något yrke. Han hade skrivit in sig i Uppsala. Edla ville nu som förr bli lärarinna. Hon hade kommit en klass över Angela i skolan och hade hela detta år varit hemma på landet.
Av alla dessa släktingar var ju Petra den Angela tyckte sig stå ojämförligt närmast, och icke bara för att hon kände henne så väl. Angela betraktade alltjämt Petra som en äldre syster. Hon sökte bli lik henne. Om hon kunnat, skulle hon gjort sitt hår mörkt också.
I det gemensamma hemmet i Stockholm trivdes de och kommo ännu mera nära varandra. De sutto uppe om kvällarna i vardagsrummet. Nedanför fönstren låg Stockholm. De bodde så högt upp att de kunde se långt, långt bort. När dagen var slut, tändes rader av ljus. Spårvagnarna gledo fram med sina olikfärgade lyktor. Lanternorna från en eller annan bil skimrade förbi. Stora vita lampor brunno som vänliga jättars ögon inne i de länge öppna affärernas reklamfönster. Ljusskyltar och lysande ramper blinkade redan som muntra och nära stjärnor från enstaka höga byggnader, Här och där vid en restauranghörna eller där de små begynnande biograferna spirade förtätade sig glansen till en vit, blomlik aura, som tycktes varsamt bebåda en mild och gyllene framtids gloria. Och himlen över husen var svagt violett, en stor pensé, som slog ut sina sammetslena blad i skymningen.
Angela smålog, där hon gick och tänkte på dessa hennes och Petras stilla aftnar. Långt efteråt i livet skulle hon kanske avundsjukt blicka tillbaka på dem, längtande efter deras vila, som en trött människa efter nattens mjuka huvudkudde.
Petra brukade ibland bli orolig för att Angela satt så mycket inne med henne. Då kunde hon ringa efter teaterbiljetter. Den första teaterkvällen! Angela kände sitt hjärta bulta hårdare, när hon mindes den. Hon hade aldrig besökt en teater, förrän hon kom till Stockholm.
Hon hade med Petra stigit in i en salong, strålande av ljus som hon då tyckte. Festklädda människor sorlade omkring henne, programmen rasslade i deras händer, deras ansikten lyste genomskinligt vita i det elektriska ljuset. Denna förväntansfulla stämning i luften, innan ridån gick upp! Och sedan, då scenen låg i ljus och salongen var helt i mörker, förnam Angela de andra människorna omkring sig... En tyst, dunkel massa med tusen lysande ögon. Det var alla dessa människor församlade i en teatersalong, som först verkade starkast på henne. Då hennes ögon hunnit vänja sig vid mörkret, såg hon upp, och där över parketten voro raderna och hon inbillade sig att lysande ögon levde överallt i luften. De voro nära henne, alla dessa okända. Deras andedräkt fyllde luften omkring henne. Deras parfym doftade hemlighetsfullt. Halsband och juveler och ringar blänkte. Snart skulle de ligga i sina sängar, som Angela i sin, och stirra ut i mörkret, och förbi dem skulle bilderna av den fullsatta teatersalongen, av skådespelet och dess scenerier flyga likt lösryckta flarn, vilka deras tankar icke kunde hejda.
Sedan hade vad som försiggick där framme fängslat henne. En kvinna hade kastat sig i sjön och varit nära att drunkna, nu satt hon på en stol, flämtande med vidgade ögon. Hennes röst var hes med en dold klang av smärta. En man lutade sig över henne. Han hade strax gjort ett starkt intryck på Angela. Varje gång han talade spratt hon till, som om hans egendomliga röst trängt till hennes hjärtenerv. Hans grå ögon, grå som ett mulet hav, hade en gång riktats mot Angela, tyckte hon. Det var som om hon med ens förstått den mannens sorg, hans misslyckande i livet, hans försök att hjälpa en kvinna, som också glidit utför, till dess hon velat sänka sig i vågorna och aldrig mer se morgonen gry.
Angela hade gråtit. När ljuset tändes, var hennes ansikte vått. Och Petra hade varit orolig över att hon tagit med henne till detta sorgliga skådespel.
Angela hade sedan haft svårt att glömma den där mannen. Kanske var det därför den där första teaterkvällen så outplånligt etsat sig in i hennes minne.
Sedan hade hon ibland åter varit på teatern, men hon hade aldrig sett honom igen. Icke heller hade hon längtat därefter. Det var som om han velat med henne dela den sorg hans ögon berättat om.
Angela gick långsamt ut ur Humlegården. När hon promenerade förbi ett bodfönster, såg hon en skymt av sig själv: en blåklädd flicka med en ljus halmhatt på huvudet. Ett ord dansade fram i hennes hjärna, det var det ord den gamla föreståndarinnan framställt så försiktigt:
"Frihet."
Angela mumlade det, när hon sprang uppför trappan till Johannes'
kyrkogård. Ordet hade ännu för hennes öron en ihålig klang som av ett
trumslag.
