Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Döda ord (1891)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»lifvet ebbar från mig», C. A. Hagberg (i
Shakespereöversättningen): »hennes skönhet flödade
en gång, nu ebbar den», och Viktor Rydberg talar om
»det ebbande havet».
Numera har man visserligen substantivet bråddöd men
icke verbet bråddö; detta förekommer dock, begagnat
i presens singularis, uti bibelöversättningen av år
1541 (4 Mos. 6: 9), varifrån det ännu behållit sig i
vår kyrkobibel. I preteritum brukas det av Laurentius
Petri och av den stundom fornhärmande Strinnholm.
Snarlikt förhåller det sig med brådstupa. Nu för
tiden tämligen vanligt som adverb (och adj.), något
sällsyntare som substantiv, brukas det som verb
av J. von Düben (1722), vilken om en häst säger:
»han brådstupar under dig». Med fin smak har det
upptagits av Emelie Carlén, då hon berättar om
en »klint, . . som brådstupade ned i Sotens mörka
vatten». Participet brådstupande (= tvärbrant)
förekommer rätt ofta i 1800-talets litteratur; även
såsom substantiv begagnas brådstupande, på tal om
hastig omvändelse av S. Ödmann.
I högre stil nyttja vi stundom dväljas liktydigt med
»uppehålla sig» (någonstädes). Men det transitiva
dvälja (= uppehålla, kvarhålla, återhålla, fördröja,
hindra) har vårt riksspråk nu beklagligtvis försmått,
ehuru det kvarstår i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
