Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ecklesiastikern om Kristus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att tjäna denna verldens Gud och måste nedtysta det egna
samvetets röst."
Efter detta anförande blef där en lång och tryckande tystnad bland
mötets deltagare. Men slutligen reste sig en af de ärade fäderna och
yttrade: „Jag vet ej om jag skall beteckna föregående ämbetsbroders
ord som hädelse eller skämt, hvilket i så allvarliga frågor är högst
opassande, och illa kläder det en prest att yttra sig i sådana ordalag och vid
ett sådant möte, där referenter och allmänhet ha sina ögon och öron
fastade vid våra förhandlingar. Jag yrkar, att frågan måtte nedläggas
och ej vidare upptaga vår dyrbara tid och diskussionen inställas, då
sådana meningar tyckes göra sig gällande. Ty hvad som här blifvit yttradt
är, lindrigast sagdt, ett hån mot hela vår religion."
En intresserad lekman begärde då ordet och yttrade: „Jag har i
nämnde talares ord icke funnit annat än sanning, och om nutidens
kristendom står i motsats till Kristi eget lif och lära, så borde det väl
rätteligen icke benämnas för hädelse, om någon framhåller dessa
synpunkter och anställer en kritisk jämförelse och därmed bevisar att vår
religion icke är hvad den utgifver sig för; och att namnet kristendom
blott och bart är en falsk etikett. För min egen del är jag nu
öfverbevisad om, att hvad som i allmänhet stämplas som hån, hädelse och
begabberi, det är sådana absoluta sanningar, som icke kunna tillbakavisas
och motsägas, och däraf förklaras presternas fruktan och motvilja att
uppträda i offentlig diskussion med motståndare, och ordet hädelse är
då undskyllan för deras svaghet och låtsade tvärsäkerhet. Det finnes en
hädelse, som öfvergår alla andra, och det är att kalla Jesus för herre och
icke göra hvad han bjuder. Det finnes en humbug, större än alla andra,
och det är att kalla sig kristen, men icke efterfölja Kristus.
Denna hädelse och denna humbug öfvas af alla kristna, både
predikanter och åhörare. Men den är af så allmän natur, att den icke faller
under åtal, hvarken af tidningsprässen eller af lagen. Den hör till god
ton och är så allmänt erkänd, att det anses för en oerhörd fräckhet, om
någon vågar att offentligen framhålla dessa missförhållanden."
(Taget ur „Vesterbottens Kuriren" n:o 90, 1905. förut delvis
återgiivet i „Östgöten").
Detta kan vara tillräckligt bevis för, att våra
samhällsbildare äro lika hedniska i dag som de voro, då Kristus af
kyrkan och staten mördades. Vi vilja här bifoga ännu ett
vittnesbörd, gifvet inför 300 metodistpastorer i Chicago, 1893,
af pastor d:r Gr. W. Grav:
„Kyrkan är icke den verkliga Kristi kyrka — himmelriket — ty då
skulle den ha flera fattiga i sitt sköte. Det är höjden af dårskap att
påstå, att kyrkan icke gör åtskillnad till den rikes fördel — en åtskillnad
så uppenbar, att den skapar i de fattigas sinnen öfverbevisningen om att
hon är falsk." („Chicago Tribune".)
Detta vittnesbörd från metodistpastorn visar, att dessa
herdar, liksom de katolska och de andra statskyrkornas, äro
medvetna om sin mot bibeln och Kristus stridande ställning.
Därför förena de sig emot arbetarrörelsen och bibelläsarna för
att bevara sin njutningsrika ställning. Bekräftelse härpå gaf
metodisternas biskop, Foster, vid en konferens i Racine, Wis.,
då han sade:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
