Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiens vittnesbörd om afgudarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Att det icke är människor eller „döda“, som visa sig i
kyrkorna julnatten, det afgör skriften sålunda: „De lefvande
veta att de skola dö, men de döda veta intet.“ Gud har dem
i förvar i jorden, och först när Lifgifvaren kommer igen
öppnas grafvarna, och „de döda få lif igen.“ (Hes. 37: 12—14 och
Joh. 5: 25—29; 6: 39—40.) Men häraf ser man, hvad det är
som bor i templen, och hvarför man fruktar att gå in i dem
på natten. Samuel däremot sof tryggt i Jehovas tempel hvarje
natt, när han var bara barnet.
Julljusen är den förfinade soldyrkans urgamla kvarlefva, hvilket
professor Montelius bekräftar med följande ord, som visa, att eldar
tändas allmänt till solgudinnan i Sverige: „Man skall nämligen finna, att
dessa eldar tändas vid solens bemärkelsepunkter, vinter- och
sommarsolstånden, vår- och höstdagjämningarna. Seden torde alltså få hänföras
till en urgammal soldyrkan. Hos oss förekommer den seden allenast på
våren — vid påsk och Valborgsmessoaftonen — och vid midsommar, men
vi ha säkra intyg om, att eldar fordomdags tändts äfven vid jultiden."
(Montelius, på Fornminnenas möte; hållet i Vadstena i aug. 1901.)
Hvad är julljusen annat än juleldar i modern form? De kräfva allt
större och större offer för hvarje år. Ve den som icke tänder ljus åt
Diana julmorgonen, den utpekas och begabbas under allehanda fula namn.
Julkalasen. „Det omåttliga kalasandet vid julbjudningarna, som
ännu brukas ibland germanska folk och så väsentligt bidrager att
underhålla dryckenskapslasten, torde härröra från forngermanernas gästabud
vid midvinterfesten (saturnalierna), och julskinkan samt pepparkaksgrisen
(hvem minnes icke den?) torde stå i sammanhang med föreställningen
om galten Sarimner, liksom julölet med mjödet från geten Heidrun och
julbocken med Tors bockar.“ (N. Kulturhist. 3 B. sid. 339.)
Julgrisen — Hogmani. I England m. fl. land har det
varit vanligt att vid jultiden anordna vildsvinsjakt. Det
största svinet skulle sändas till hofvet som segertrofé öfver de
hatade semiterna, hvilka i sitt herdelif, nomad-tillstånd —
liknades vid vildsvin, hvilka den torn- och murar-byggande
kultur-rasen sökte utrota, just därför att Sem besegrat och slagit
den första tornbyggaren Nimrod för hans rebellen emot
Jehova. Som minne häraf sände konung Edvard tyska kejsaren
ett vildsvinshufvud, och Wilhelm sände ett dito till Englands
kung till julgåfva 1901. Hvilket hån emot judarnas Konung,
hvilken begagnade svinen till — djäflabostäder! „Gad och
Meni“, d. ä. krigsguden och hans gemåls födelse, firas af
Araberna på den 24:de dec., enligt vår räkning, med offer af svin.
Meni betyder räknaren, och månen ansågs symbolisera
tidmätaren och firades såsom räknekonstens gud.
Hislop säger: „Att det var mån-herrens födelse, som våra förfäder
firade vid jul, intygar föröfrigt namnet, som i de skotska lågländerna
gifves till nyårsfesten, som är en kvarlefva af födelsedagsfesten; kakorna,
som tillhöra julfesten, användes då under namn „Nur-cakes“ — födelsekakor,
och namnet är: Hogmanay. Hogmani på kaldeiska betyder: räknarens
fest“. Med andra ord: „fest till hennes eller mångudens ära“.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
