Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jämmerropet från hela Jordens kvinnor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
martera och långsamt dräpa så många af dessa barbarer, som jag kunde
få fatt uti."
Afrikas kvinnor. En förfärlig historia förtäljes i „Deutsche
Wochen-zeitung in den Niederlanden". (Väl vore om den icke vore sann. Men
äfven engelska kvinnor frukta den är sann.) Den lyder så:
„Den 6 juni anföllo boerna vid Grasspan en engelsk transport, som
bl. a. medförde den 76-åriga fru Cremer, en svägerska till holländske
kolonialministern Cremer, och andra boerdamer med sina barn. Då några
engelsmän blifvit sårade och boerna ryckte allt närmare, befalldes
kvinnorna och barnen att stiga ned från vagnarna och ställa sig framför de
engelska soldaterna, hvilka under deras armar sköto på de annalkande
boerna, Äfven bakom fru Cremer ställde sig en soldat och sköt under
hennes arm. För boernas eld föllo nu åtta kvinnor och två barn. Då
boerna upptäckte engelsmännens beteende, upphörde de att skjuta, men
stormade vildt in på de engelska soldaterna och slogo med bösskolfvarna
ned dessa som hundar. Dessförinnan hade de i skydd bakom kvinnorna
stående engelska soldaterna hunnit på nära håll skjuta ned ett
tjugutal boer.
Boerna ämnade föra med sig vagnarna och kvinnorna, men
hindrades af anryckande engelska truppmassor."
Fru Cremer dog sedan i lägret vid Kronstadt, där hennes man kort
förut aflidit, medan hennes äldste son stupat vid Tabanchu och två andra
förts fångna till Ceylon. Före sin död afgaf hon ofvanstående berättelse,
påstår den nyssnämnda tidningen, och andra kvinnor skulle ha bekräftat den.
En. tysk författare, dr. Vallentin, som sedan 1895 varit
statsembetsman i Transvaal, har utgifvit en „ Sydafrikanska republikens historia", hvari
han skildrar engelsmännens hårresande grymhet och djuriskhet. „Det är
ett faktum", säger dr. Vallentin, „att hittills 35 procent af boerkvinnorna
och flickorna, t. o. m. 10-åriga sådana, i Transvaal och Oranjestaten blifvit
våldtagna af brittiska officerare och soldater."
„Flickorna tagas ofta till soldatlägren och utväxlas från
koncentrationslägren till Pretoria m. fl. ställen sedan de blifvit förbrukade." En
nyligen återvänd medkämpe skrifver: „De arma barnen förmå ej göra något
motstånd. Hungern tvingar dem jämte medvetandet om att mödrar och
systrar måste svälta ihjäl, om de komma tillbaka utan lifsmedel. Jag har
sett många sådana olyckliga flickor i en ålder af 14 år. som voro ,i
omständigheter. Det var en anblick, som kunde få stenarna att gråta."
En annan f. d. boermedkämpe, Fred. Lavelie, skrifver efter egen
erfarenhet följande: „Jag talar här blott om ett bestämdt läger, vid Irene,
cirka 9 mil från Pretoria. Alla kvinliga personer på öfver 12 år fördes
dit och drefvos samman som boskap. Omväxlande blefvo flere af dem i
små hopar förda till Pretoria för usla ändamål. Man använde tvång, våld,
svält och annan tortyr för att göra dem fogliga. I Pretoria blefvo de på
det mest brutala och omänskliga sätt våldförda af engelska officerare och
soldater. Soldaterna kvarhålla de olyckliga så länge, att de faktiskt bli
ödelagda. Därefter sänder man dem åter till Irene för att ersätta dem
med friskt människokött. Allt detta försiggick helt offentligt, och till och
med Kitchener har kännedom därom. Men intet enda steg tages för att
hindra denna skändliga handel med människosjälar."
Dessa hårresande berättelser visa, att det är Herrens dag,
som nalkas. Såsom de ha gjort skall dem ske igen, —
„Hämnden är min", säger Jehova.
Polens kvinnors „vädjan till Europas kvinnor", som tillstälts den
svenska pressen genom Georg Brändes:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
