Eos / 50 (1903) Author: Werner Karsten Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

FRÅN FOLKBILDNINGENS FÄLT.

I.

Hvarför sjunger fågeln, då morgonens rosenröda timma
är inne, eller då kvällens af vemod mättade stämning
utbreder sig öfver land och vatten? Ja, äfven då
stormen hviner och regnet faller söker bon sig skydd under
trädets bladverk och sjunger. Hvarför? Emedan hennes inre så
fordrar. Hennes sång är icke nu Uka glad och) frisk som på
morgonkvisten, ej lika ljuf och smäktandc som i kvällens
heliga tystnad, men bon sjunger ändock, fastän rösten någon
gång af sorg kan afbrytas.

Så ock med människan. Vare sig att bon äger eller icke
äger den gudagåfvan, som vi kalla gehör, sjunger bon, fastän
ofta på sin egen melodi och sitt eget vis sin glädje och
sin sorg.

Hvem har väl icke hört visan „Tryggare kan ingen vara
än 6uds lilla barnaskara" sjungas i dur och moll, monotont
och melodiöst, ja på hundrade säregna vis, men hvilket barn
har ej i denna visa funnit sin trygghet orubblig.

I med- och motgång, vid arbete och grafven hör man
sången klinga, emedan densamma i sig äger något af den
omedelbara känslans glädje, tröst och skönhet.

Utom de från en aflägsen forntid härstammande gatu-
och smädevisorna, hvilka efter af kristendomen erhållen ans
och innehåll, bibehållit sig till vår tid i våra vanliga psalmer,
äfvensom ett mindre förråd folkvisor och „slagdängor", har
vårt folks musikaliska förråd ingalunda varit stort. Men
tiderna hafva förändrats äfven i detta afseende och äro
förhållandena i detta nu glädjande för alla dem, hvilka i
folkbildningen söka och se djupare kulturella, allmänt mänskliga
sträfvanden, än blott tillfredsställandet af en national-fåfänga.
Mycket återstår att göra, men i själfva sträfvandet finnas
redan moment att glädjas öfver.

Mjölkflickan, som förr satt slö på sitt lass, på återvägen
från staden till och med med en „tår på tanden" skyndar sig
nu hem till sin ladugård, men ock till sin bok och sångmötet
i byn. På vägen stämmer hon upp sin folkvisa, hvilken hon

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>