Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Henning Hamilton och religionsfrihetsfrågan 1857
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HENNING HAMILTON OCH RELIGIONSFRIHETSFRÅGAN
rande Betlehemskyrkan, vilket lät Scott avgå med en moralisk
seger. Det ogillande, som alla kyligare bedömare riktade mot
dessa andliga utsvävningar, medförde konsekventa försök från
ledande kyrkligt håll att förekomma dylika strider med deras
excesser. När 1848 baptisterna började verka inom landet, och
när ifrån denna mycket aggressiva riktning de våldsammaste
angrepp vändes just mot statskyrkan, bemödade man sig i
allmänhet att icke inblanda världsliga maktmedel i striden.
Konsekvenserna härav blevo emellertid, att faktiskt betydande
dissenter-församlingar snart funnos, ehuru gällande lagstiftning endast
medgav sådana för hit inflyttade utlänningar av främmande
trosbekännelse.
Till dessa utifrån hitlända strömningar av mer eller mindre
utpräglat kyrkofientlig typ kommo de inhemska väckelserörelser,
som framträdde i olika delar av landet under ledning av varmt
religiöst intresserade personligheter, såväl präster som lekmän.
Dessa vände sig icke egentligen mot kyrkan, men då deras
enskilda andaktssammankomster icke kunde rubriceras såsom
den husandakt, vilken ensam tilläts genom 1726 års s. k.
kon-ventikelplakat, voro de ständigt utsatta för risken av
myndighetsingrepp. I allmänhet sökte stiftscheferna tillhålla sitt
prästerskap att här omdömesgillt skilja mellan sådant, som vore till
uppsåtet rent och ädelt och därför borde tolereras om ej
understödjas, och sådant, som kunde väcka allmän förargelse och
förvirring och därför borde med lämpliga medel bekämpas. Dessa
ömtåliga omdömesfrågor kunde icke alltid så handläggas, att
icke åtskillig obehaglig slitning uppkom. Särskilt måste också
erkännas, att de kraftåtgärder, som under Västeråsbiskopen
Fahlcrantz’ tillskyndan vidtogos mot pietistiska rörelser i
Dalarne, voro olyckliga och okloka. Därför kände sig de väckta, i
vilkas led åtskilliga bemärkta män och kvinnor ur rikets första
stånd befunno sig, gärna på samma sida som de sekteriska
bekännelserna i fråga om religionsfriheten.
Regeringen hade 1837 genom ett särskilt plakat i syfte att
förekomma alltför hårda och förargelseväckande uppträden
föreskrivit, att när straffåtgärder enligt konventikelplakatet
ifrågasattes, vederbörande först skulle inhämta justitiekanslerns sam-
5i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
