Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ministärskiften och krisrykten - Karls ställning till rådgivarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MINISTÄRSKIFTEN OCH KRISRYKTEN
Det var egentligen på det personliga området, vid
utnämningar, ynnestbevis och nådehandlingar, som Karl ville göra sin
myndighet gällande. Nog för att han hade lust att även dirigera
den stora politiken och väl gärna trodde sig så göra, men den
ihängande arbetsamhet, som där erfordrades, var honom
främmande, varför han till sist nödgades vandra vägar, som av andra
utstakades. Desto större vikt lade han vid de lättare behärskade
samt för det direkta enskilda umgänget mera betydande
personfrågorna. Bland sådana återigen blevo naturligtvis de, som gällde
ombyten i hans rådgivarekrets, särskilt uppmärksammade, på
samma gång de voro företrädesvis ömtåliga. Bättre än
annorstädes målas vid dem arten av Karls personliga regeringssätt.
Ett statsrådsombyte var då både en större och en mindre
affar än i våra dagar. Den var mindre därför, att fullständiga
ombyten, d. v. s. sträckande sig till alla statsrådsbefattningar,
så gott som aldrig ägde rum; redan att vid pass halva antalet
bytte innehavare, var en mycket radikal förändring, och den
skedde så gott som alltid successivt med avgångar och
nyut-nämningar fördelade över flera månader. Följaktligen kunde det
icke talas om egentliga systemskiften av det slag, som en mera
utpräglad parlamentarism dragit med sig. Men just på grund
härav bibehöll statsrådsvärdigheten en samhällelig pondus, vilken
måst nästan helt försvinna, sedan de personliga innehavarne
växla med. korta mellanrum. Ännu låg det kvar över dessa
statslivets högsta befattningar något av den med
excellenspre-dikatet utmärkta charader indelebilis, som tillkommit de forna
riksens råd. Att bli statsråd var mestadels toppunkten på en
utmärkt ämbetsmannakarriär, om också någon enstaka gång
riksdagsmeriter fingo ersätta de felande administrativa, och den
som nått dit hade en viss välförvärvad rätt att sitta kvar, tills
ålder eller skröplighet eller kanske en indräktig reträttplats bragte
honom att själv söka vilan. Att regeringsformens § 35 främst
bland de förtroendeämbetsmän, vilka »Konungen
må–entlediga, när Han pröfvar Rikets tjenst det fordra», nämnde
statsrådets ledamöter, var visserligen en erinran om ställningens osäkra
karaktär, men detta lagrum tillämpades städse med försiktig
hänsynsfullhet. När en statsrådsmedlem avgick, var detta alltså
66
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
