Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ministärskiften och krisrykten - Karls ställning till rådgivarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARLS STÄLLNING TILL RÅDGIVARNE
en mycket betydelsefull och livligt uppmärksammad
personförändring, inom administrationen mera än inom politiken.
Så hade det varit fram till 1840 års riksdag, och så förblev
det nog i det hela under Oskar I:s regeringstid, fastän
konungens omsorg att stå på god fot med rikets ständer vållade, att
de i sådant hänseende mindre framgångsrika rådgivarne började
att relativt snabbt ombytas; 1848 skedde rent av ett nästan
fullständigt ministärskifte. När Karl XV som kronprinsregent
tillträdde styrelsen, synes han ha tänkt sig statsråden som ett slags
politiska och administrativa generaladjutanter, vilka prompt och
säkert skulle göra hans vilja inom förvaltning, lagstiftning och
riksdagsarbete. Det var med sådan tankegång han accepterade
den term om »en helgjuten conselj», vilken antagligen hans
politiske mentor Henning Hamilton skänkt honom: helgjutenheten
skulle tydligen bestå i, att styrelseherrar ne inbördes kommo väl
överens och lätt samarbetade för att utföra hans, regentens,
avsikter. Därvid blev emellertid den omständigheten, att regenten
eller sedermera konungen kände sig kunna förtroendefullt lita
på en statsrådsmedlem, själva grundbetingelsen för dennes
funktion. Med regeringsformens ordalag och ursprungliga mening
stämde detta förträffligt, frågan var blott, huru det kom att taga
sig ut i tillämpningen.
I sistberörda hänseende skulle kung Karl själv slå undan
fötterna på sin vackra styrelseteori. Förutsättningen måste vara
konungens ständiga intresse för regeringens allmänna ledning, ett
segt och målmedvetet dirigerande utan förvillande detaljingrepp,
vilket allt ungefär var raka motsatsen till Karls hela läggning.
För honom kom det an på att göra sina undersåtar, så långt
han råkade dem, belåtna, att tillfredsställa sina vänner och
vännernas vänner, så att han alltid mötte förnöjda anleten omkring
sig. Fick han i sådant sin vilja fram, var han ganska benägen
att lämna förberedandet av de vidsträckta och besvärliga större
angelägenheter, som tiden oundgängligen pressade fram, i Sina
rådgivares händer — naturligtvis reserverande sig besluträtten
men därvid lätt förgätande, att sedan det första steget tagits,
kunde dess konsekvenser svårligen avvisas. För statsråd av den
lugnt metodiska och tålmodiga typ, som De Geer och F. F.
67
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
