Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Efter Skandinavismens nederlag - Svenska demarcher i Berlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSKA DEMARCHER I BERLIN
Vad var anledningen till detta onekligen iögonfallande steg?
Tidigare erfarenhet hade lärt den svenska regeringen, att Bismarck
principiellt icke gärna diskuterade Slesvig med någon utanför
stående. Som ett led i den aktion, som Quaades upplysningar från
samtalet den 8 augusti framkallade, ingick framställningen icke
och hade heller icke därför lämpat sig. Däremot frapperar den
överensstämmelse i synpunkter, som framträdde mellan Quaades
replik och Manderströms depesch, när båda ivrigt peka på
möjligheten av en »entente» mellan de nordiska rikena och Preussen,
därest Slesvigfrågan nu lyckligen löstes. Var detta avtalat spel?
Och vem var i så fall förmedlaren mellan de nordiska
kabinetten ?
Sandströmer visste om Quaades mindre behagliga
konversation med Bismarck, när han mottog depeschen, och väntade sig
därför icke något vidare vänligt mottagande, men han hoppades
i varje fall få den preussiske statsmannen att något precisera
sin position till slesvigska frågan. I förra hänseendet räknade han
rätt, i det senare däremot galet.
Klockan halv 9 på kvällen den 20 augusti gav Bismarck
Sandströmer tillfälle att föreläsa sin depesch. Samtalet, som drog ut
över en timmes tid, blev livligt nog, dock alltid med bevarad
god ton, ehuru Bismarck icke dolde sitt missnöje: han var »très
mécontent du sujet de la dépèche» telegraferade S. hem. Gäng
på gång avbröt han uppläsningen, efteråt betecknade han skriften
som en »dépèche Scandinave» och uttryckte starka tvivel om
den skandinaviska stämningens styrka i Sverige: det vore mest
professorer och studenter i Lund, som stode bakom, men
upplyst folk och speciellt adeln ville inte ens ha Seland. Då
Sandströmer opponerade sig, menade B., att svenska regeringen ju
kunde publicera depeschen, så finge man se, hur opinionen
yttrade sig, själv skulle han gärna bekantgöra sitt svar. För övrigt
klagade han över svenskarnes ovilja under danska kriget,
särskilt de många officerarnes inträde i dansk tjänst. Detta, invände
S., visade åtminstone en stark opinion. »Nej», ljöd svaret, »de
unga karlarne grepo första tillfälle att få slåss, men för resten
har jag glömt det där, och jag önskar ett närmande till eder
regering.»
137
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
