Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Efter Skandinavismens nederlag - Svenska demarcher i Berlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EFTER SKANDINAVISMENS NEDERLAG
Var tankegången denna, bör den betecknas som väsentligen
riktig men ock som framförd i ett föga lyckligt ögonblick.
För proposer i den riktningen var det ingen brådska, men de
riskerade att beaktas mindre än önskvärt i de dagarna, då den
preussiska regeringen hade händerna fulla av fredsverket och
den inre tyska omorganisationen, bortsett från de för allmänheten
mestadels obekanta franska kompensationsanspråken. Kom därtill,
att Bismarck kanske hade något sjukt samvete för planen att låta
Slesvigartikeln helt strykas ur fredsurkunden, så kunde steget
lätt missförstås. D. v. s. icke Danmarks, ty där lades nog
huvudvikten på denna formuleringsfråga, men desto mera Sveriges.
När Bismarck svarade, var det också allenast fördragets avfattning
och vad detta kunde föranleda till, som av honom togs i ögonsikte.
Svaret gavs icke, som Bismarck först utlovat, genom en
depesch till preussiske ministern i Stockholm utan medelst en not
direkt till Sandströmer. Denna not, som daterades den 29 augusti,
var minst sagt ohövlig.
Greve Manderströms brådska att inskrida (intercéder) i Preussens
förhandlingar med en annan makt, innan dessa förhandlingar ens
voro färdiga, har icke kunnat annat än överraska den kungliga
regeringen, som har svårt att förstå den minst sagt förhastade
påtryckning, greve Manderström försökt utöva i en mycket svår fråga, i
vilken Sverige varken är intresserat eller ens tillräckligt underrättat
om underhandlingarnas läge. Den fråga, som det gäller, är långt
ifrån mogen för en internationell diskussion.
Detta var ej mycket mindre än en diplomatisk örfil.
Manderström betecknade till Berlinlegationen »une pareille fin de
non-recevoir» såsom varken logisk eller opportun samt kunde icke
underlåta att samtidigt utgjuta sitt hjärta för den alltid
sympatiskt stämde Fournier. Därvid gav han dock denne en ganska
ofullständig bild av sin depeschs innehåll, helt skjutande
tillbaka vänskapsantydningarna, varför den, som blott läser det
senast i »Les origines diplomatiques» publicerade, far en rätt
skev bild av förloppet.
Till något nytt meningsutbyte kunde naturligtvis icke den
svenska regeringen efter detta känna sig manad. Men det skulle
något senare icke alldeles saknas preussiska inviter.
• *
140
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
