Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Efter Skandinavismens nederlag - Var skandinavisk politik möjlig?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EFTER SKANDINAVISMENS NEDERLAG
emot tadlet att ha alltför kritiklöst accepterat denna danska
argumentering. Alla hållpunkter för en saklig prövning saknades
dock icke. Även om det värsta, varmed då hotades, inträffade,
att ej blott Holstein utan också Slesvig lösrycktes från Danmark,
var detta en förlust knappast jämförlig med den, som 1809
drabbade Sverige. Väl kunde enskilda tyska agitatorer fälla
starka ord om ännu vidsträcktare avsikter, men om intet annat,
så var Europas väldokumenterade olust mot förändringar en
tillräckligt betydande garanti, att varje statsman skulle betänka sig
minst två gånger, innan han upptog sådana utmanande syften.
Det fanns sålunda åtminstone skäl att ställa sig tvivlande mot
satsen om en Danmark hotande livsfara, och ju mera
påståendet granskas, desto starkare resa sig tvivelsmålen.
Spörsmålet om ett självständigt Danmark som oeftergivlig
betingelse för ett självständigt Sverige är oändligen mera
komplicerat. Det besvaras icke med den kända satsen om grannens
hus, som brinner, ty graden av eldens våda beror av många
omständigheter: vindriktning, byggnadsmaterial och fritt avstånd,
upplagda ämnens brännbarhet m. m. Vid en rent teoretisk
prövning kommer man svårligen längre, än att grannens fara är en
mycket betänklig sak, som under vissa omständigheter kan nödga
till ingripande i självskyddets intresse, men att icke ovillkorligen
en sådan nödvändighet behöver föreligga. För en praktisk
diskussion åter blir det i främsta rummet fråga om de härskande
tendenserna hos den eventuella erövrarmakten och vad dessa
kunna bebåda av framtida farligheter. I det här berörda fallet
måste nog svaret ha blivit, att ett ända till Sundet utsträckt
tyskt välde skulle varit oss synnerligen obehagligt, och därför
såvitt möjligt att förekomma, men att något livshot mot oss
därav icke egentligen kunde väntas.
Under den dansk-tyska konflikten gjordes den sista frågan
knappast alls, och svaret på den första togs så direkt ur danskarnas
egen mun, att någon svensk övertygelse icke bildades. Detta
torde varit kärnpunkten vid sextiotalets förvillelser. De svenskar,
som närmare intresserade sig för dessa frågor, fingo sig utifrån
förestavad bekännelsen, att här var en dansk livssak, och därtill
fogades även tillägget, att tvekan och diskussion var ett förrä-
146
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
