Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Landtmannapartiets första år - Bondeledarna: Eric Ersson, Carl Ifvarsson och Jan Andersson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LANTMANNAPARTIETS FÖRSTA ÅR
»Det nyliberala partiets organer liksom de ministeriella partiets,
räcka öfverallt hvarandra handen, för att nedgöra bönderna och
wanställa allt, hvad Landtmannapartiet och dess medlemmar gjort
och göra. Allt bådar en strid på lif och död, en strid, som troligen
i följd af allmogens oförstånd och ofta påkommande afundsjuka
slutar med Landtmannapartiets nederlag.» Efter meddelande, att Ola
Jönsson i Kungshult samman med redaktören av Öresundsposten,
»en riktig revolutionär», sökt bilda ett nyliberalt parti i Skåne,
fortsätter C. I.: »Månne icke en Jöns Persson, en Liljenkrantz och
några dylika, Östgötarne icke undantagna, spela rollen i förening med
den missnöjda Stockholms-bougiosien, som till hvad pris som helst
will hafva magten i händer? Öch månne meningen icke hos sjelfva
driffjädern till detta är att lura bönder till en sådan öfverdrift, att skäl
till en Statskupp skall finnas för att således blifva qvitt de förhatlige
bönderne, i fall de icke annars bli af med dem wid nästa wäl?
— Desse sednare omständigheter som jag icke wågar nämna för någon
annan än Dig, torde få blifva oss emellan. Måtte blott fäderneslandets
intresse icke blifva satt på spel för dylika intriger! Ja, må allt gå wäl!»
Härefter klagar C. I., att den ene efter den andre av gamla
kamrater hotar att draga sig tillbaka: »jag tror att alla redliga
foster-landswänner tröttna. — — — Det riktigt grämer mig att förnimma
huru allmogens rättmätiga anspråk således synas komma att stå på
spel och tillbakasättas; och hade min helsa och mina krafter tillåtit
det, så wille jag slagits till sista man för allmogens bästa. Nu
förmår jag litet eller intet, och då dertill kommer att det nästan ser
ut, som vore jag hemligen ställd under en wiss polisuppsigt, är
det icke synnerligt hopp för mig att kunna medverka något i det
syfte jag welat.»
Farhågan, att Erie Ersson skulle gå ur riksdagen redan nu,
besannades icke. Han var med ehuru som stum deltagare 1868
och medverkade sålunda till lantmannapartiets första valseger
inom riksdagen. Men han lät också veta, att detta ovillkorligen
bleve hans sista riksmöte. Till sin efterträdare synes han
anbefallt Olof Jonsson i Hov som en lovande ungdom, han blev
likväl icke ännu väld. De gamla kamraterna försökte emellertid
en sista stormlöpning att förmå honom ännu ett år stanna kvar.
Så skrev först Jan Andersson (Jönvik d. 28 juni 1868):
222
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
