Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - V. Vicekonungaidyllen i Norge. — Regentskapet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
frih. Kr. R. L. Manderström utrikesstatsminister, generalmajoren
J. M. Björnstjerna krigsminister, kommendörkaptenen
K. M. Ehnemark sjöminister, landshöfdingen frih.
Henning Hamilton konsultativt statsråd, senare ecklesiastikminister,
samt justitieombudsmannen häradshöfding H. G. Lagerstråle
och (senare) professorn K. J. Malmsten konsultativa.
Efter de ledande personligheterna blef denna nya ministär
till en början kallad för den Hamilton-Manderströmska.
Den som officiellt skulle vara regeringens främste man,
Louis De Geer, var ju som riksdagspolitiker föga rutinerad
och som statsman ett alldeles oskrifvet blad. Men det
dröjde icke just så länge, innan ministären blef benämnd den
De Geerska, och senare i förtjusningen öfver representationsförslaget
fick den till och med en tid smeknamnet: »den
bästa af ministärer».
Hade det å ena eller andra hållet varit afsikt att i Sverge,
liksom man tycktes tro sig skola kunna i Norge, härmedelst
få till stånd en stark personlig konungastyrelse samt möjligen
äfven länka utvecklingen i Sverige i konservativ riktning och
efter dåtida junkerideal, visade det sig snart vara en tom illusion.
De båda, hvilka först gåfvo ministären sitt namn, kunna
visserligen icke frånkännas en rätt stor beredvillighet att
lämpa sig efter ett personligt regementes önskningar. Men
händelsernas utveckling fogade så, att det blef just denna
ministär, den De Geerska, som kom att så väsentligt utveckla
och befästa konstitutionellt styrelsesätt här i landet.
De förnämsta personernas allvar, vederhäftighet och begåfning
kom härvid gifvetvis att bli en afgörande faktor.
Hvad nu beträffar öfriga ofvannämnda för hans svenska
regentperiod kännetecknande drag eller andra märkligare
tilldragelser under samma period, så komma vi till dem
längre fram i annat sammanhang. Nu endast ett och annat
hufvudsakligen om hans norrländska eriksgata juli-augusti
1858, hvilken resa blef ett motstycke till den två år förut
företagna norska (se sid. 107 o. f.).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
