Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VII. »Sveriges förste konstitutionelle konung»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han dem att besinna, att »en på egen orubblig öfvertygelse
och aktning för andras andliga tro grundad fördragsamhet tillhör den protestantiska kyrkans väsende och höfves det folk,»
hvars store Gustaf Adolf grundlagt tankefriheten i det mellersta Europa. Därför bort med de lagbud, som resa hinder
mot religionsfriheten och fri andaktsöfning, och må den allmänna lagen bringas i närmare öfverensstämmelse med syftningen i regeringsformens § 16.
De i sådant syfte under kontrasignation af justitiestatsministern K. E. Günther, men med reservation af dåvarande
ecklesiastikministern teol. professor L. A. Anjou, af kung
Oskars regering framlagda förslag rönte föga framgång hos
ständerna. Endast borgarståndet, som vid denna tid bland
sina mera bemärkta ledamöter räknade sådana män som A. V.
Björck, K. F. Wærn, S. G. Lallerstedt, A. O. Wallenberg, J.
G. Schwan och senare äfven August Blanche, Lars Johan
Hierta m. fl., representerade i denna fråga som i så många
andra kultur och humanitetsfrågor klart och konsekvent en
upplyst och frisinnad tidsanda och antog förslagen.
De enda små framgångar, religionsfrihetssträfvandena
vunno vid denna riksdag, blefvo dessa: Statskyrkans medlemmar erhöllo rätt att döpa och konfirmera sina barn samt mottaga nattvarden af hvilken svensk präst de helst önskade
äfvensom att begagna gamla kyrkohandboken vid barndop
och nattvardsgång. Konventikelplakatet blef därjämte utbytt mot en författning, som visserligen onekligen var afsevärdt tidsenligare och som icke förmenade statskyrkans medlemmar att sammankomma till gemensamma andaktsöfningar
äfven utan prästerskapets omedelbara ledning. Men åt kyrkorådets godtycklighet lämnades en maktfullkomlighet, som
vederbörande icke heller underläto att begagna sig af.
Det lär ha djupt smärtat kung Oskar I, att ständerna icke
ville afskaffa landsförvisningsstraffet och få till stånd en
tidsenlig dissenterlagstiftning. Han fick icke heller upplefva
ett sakernas bättre tillstånd i dessa afseenden. Det blef i
stället två år senare förbehållet hans son och efterträdare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
