Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VIII. »Folkets pulsar i brand»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
60–talet, och så kan nog ock nästan hela tidsrymden i fråga
i många hänseenden benämnas; det är nog så sant.
Men det är med nationer som med individer, att man
är bra gammal och fattig, om man ej någon tid af lifvet
ägt illusioner, – naturligtvis i rätt tid och med måtta. –
Illusioner höra först och främst ungdomen till.
Och det afundsvärda och anslående hos den tidens svenska
folk var, att det kunde känna sig ungt och låta sig fattas
af ungdomlig entusiasm samt icke blygdes därför. »Det var
– säger nyss citerade August Strindberg i kapitlet
’Illusionernas dagar’ i ’Nya Riket’ – drömmar, det är sant, men
man drömmer endast mot morgonen».
Lorentz Dietrichson, som i midten på 60-talet var bosatt
i Sverge, har skildrat den dåtida stämningen i landet »som
en vårbrytning, sådan den käns vid denna tid i slutet på
vintern, då man tar ut innanfönstren, vädrar de kvafva
rummen och låter solskenet och den friska vårluften strömma
in och förjaga den unkna kammarluften».
I det pågående arbetet för representationsreformen vill
samme författare se icke blott ett starkt uttryck för den nya
tiden, utan ock samtidigt en väckare af de halfslumrande
krafterna till nytt lif på alla områden, ty »med hoppet om
den nära förestående tidsenliga lösningen af folkrepresentationens
stora politiska fråga följde sade han, en längtan,
en sträfvan, en trånad efter att äfven i andra riktningar
hålla jämna steg med tidens rörelser, hvilken skänkte ända
till de minsta småsaker en egen frisk kraft och färg.
»Nu saenker sig Vaarens svangrende Luft
og Knopperne briste og Blomstren faar Duft»
(Bödtcher, I Vaaren)
Och i sanning, slutar Dietrichson, hösten 1865 kändes det
högeligen vårlikt att lefva i Sverge. Hvart man kom, ett
enda samtalsämne, men ett som öfverallt behandlades med
värme. I alla kretsar ett enda intresse, men ett som fyllde
hela samhället med lif och lefnadsmod.»
Dessa Dietrichsons ord ge ett lifligt och målande intryck af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
