Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VIII. »Folkets pulsar i brand»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I detta samband och som belysande för uppfattningen hos
militära vederbörande på den tid, hvarom nu närmast är
fråga, eller slutet af 1850-talet och början af 1860-talet, är
det onekligen rätt lärorikt att taga någon kännedom om ett
kommittébetänkande af 1859 och en därpå grundad, af då-
varande krigsministern J. M. Björnstjerna kontrasignerad pro-
position till riksdagen 1859-60, åsyftande beväringsinstitu-
tionens omorganiserande och ändamålsenligaste användning
till försvarets förstärkande. För att vinna detta syfte och äfven
på samma gång, som det så omtänksamt hetté, icke under
fredstid från jordbruk och andra näringar borttaga flera ar-
betskrafter än nödvändigt vore för att landets försvar skulle
vid första början af ett fredsbrott vara ändamålsenligt ord-
nadt, skulle man ställa så till, att man finge det alltför stora
antalet af årligen exercerande beväringsskyldige minskadt
därhän, att ur hvardera af de två första åldersklasserna en-
dast 10,000 man uttoges till vapenöfning under fredstid; —
denna vapenöfning hade näst föregående riksdag utsträckts
från 12 dagar till 30 dagar, fördelade på två år. — Gjorde
man det, hade man förutom den ekonomiska fördelen för
både staten och den enskilde äfven vunnit det, att armén
och flottan kunde påräkna erforderligt beväringsmanskap och
en sorgfälligare öfning underlättats.
Dittills hade man kunnat slippa undan beväringspliktens
personliga fullgörande genom att lega annan karl och an-
svara för dennes inställelse till tjänstgöring, och såväl kom-
mittén som k. m:t hade ingen invändning att göra mot denna
1 vår tids ögon mildt sagdt förunderliga legningsrätt, den
var, sades öppet och oförbehållsamt, ett fullkomligt juste
uttryck för den riktiga grundsatsen om likheten och förplik-
telsen för alla medborgare att deltaga i landets värnande mot
fientligt öfvervåld.
Principiellt hade vederbörande alltså ingenting mot leg-
ningen, men då det var en lyx, att de där legokarlarne skulle
öka antalet årligen exercerande, så vore det allra bäst att
taga bort legningsrätten för fredstid, men icke för — krigstid!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
