Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VIII. »Folkets pulsar i brand»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skytteföreningar hade börjat uppstå på spridda ställen i huf-
vudstaden, men man hade ansett klokt att söka åvägabringa
en gemensam plan, på det ej de partiella bemödandena
skulle förlora sin kraft genom splittring. Som en skön til-
lämpning af den demokratiska idén prisades, att de frivil-
liga föreningarna fingo rätt att själfva välja sitt befäl.
Hufvudtalaren var Blanche. Han yttrade bl. a.:
»Äfven vi ha någon tid lefvat i den föreställningen, att den
eviga fredens dagar vore nära. Det var blott en dröm, och
vi ha vaknat därutur. Vi stå återigen öga mot öga med
den hårda verkligheten. Den eviga freden tindrar ännu som
en matt stjärna på den aflägsna horisonten af kommande
tider. Det gäller ännu att såsom förr med våldets medel
möta våldets angrepp. Sätten äro olika, men bekanta; de
stående arméernas historia känna vi. En stående armé, som
alltid måste uthärda den första dusten, blir, om än aldrig
så tapper och disciplinerad, icke länge tillräcklig mot en
öfvermäktig fiende. Detta har man kännbart fått erfara,
men man har äfven och lika kännbart erfarit, att denna
armé, så otillräcklig i striden, under freden fräter djupt på
landets krafter. I den mån industrin utvecklar sig, ropar
hon i alla riktningar på kapitaler af pengar och arbete, och
hon klagar öfver att landets rikaste tillgångar läggas ned
i ett så improduktivt yrke som krigarens. Hon har skäl till
denna klagan, ty hon vet, att landet i farans stund icke har
det skydd, hvartill så stora uppoffringar onekligen berätti-
gade.
En stående armé, en gång grundligt slagen, blir liggande,
då däremot ett folk, om också besegradt, kan resa sig —
resa sig liksom ur jorden med mångdubblad styrka vid åsy-
nen af de olyckor, som hota fädernetorfvan, och eldas af den
känsla, som kräfver hämnd för anförvanters och medbor-
gares spillda blod. Det var icke de allierades arméer, som
gåfvo den förste Napoleon dödsstöten — det var Tysklands
landstorm, och det är en sådan landstorm jag önskar mitt
fädernesland, men i tid förberedd och inöfvad. Man har
den erfarenheten, att om det i de stora och långvariga kri-
gen visserligen är de stående arméerna, som börja kriget,
så är det långt ifrån de som sluta det. Lederna glesna snart,
och för att fylla luckorna släpar man dit landets ungdom.
Men denna ungdom är oförberedd, oöfvad, fruktande faran,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
