Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IX. »Bort med stånden»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
riktning, utan tvärtom tämligen ovördsamt om samma dagars
vältalighet. Men gifvetvis kan icke ett ögonblicks tvekan
råda om, hvilken af de två man måste tillerkänna den största
auktoriteten i nämnda afseende. Ännu fyrtiofem år senare
kan man, vid läsningen af adelns protokoll från dessa dagar
och då man således måste se bort från debattörens viktiga
hjälpmedel, stämman och temperamentet, äfvensom från
stundens stämning, icke annat än finna mycken vältalighet
och argumenteringskonst, som stå sig utmärkt äfven inför
vår tids så väsentligt olikartade smak och mest uppdrifna
anspråk. Så måste man säga om De Geers egna anföranden,
så om Gripenstedts, så om Henning Hamiltons, för att
endast nämna de allra förnämsta inläggen å båda sidor.
Men å andra sidan var onekligen mycket af hvad de dagarna
bjödo af riddarhusretorik sådant, att det mer än väl
förtjänar den svidande Strindbergska ägan:
»Den stora dagen var inne. Aldrig hade man sett så
mycket adelsmän samlade på riddarhuset. Stora och små
statsmän, högre och lägre officerare, unga ärelystna
extraordinarier, som nu skulle skaffa sig ett par billiga sporrar.
Så mycken smörja här pratades, så mycken förfalskad svensk
historia, så mycken chauvinism, sabelskrammel,
uppgräfningar, trumhvirflar. Leipzig och Lützen, till och med
Pultava, Hannibal och Karl XII, Gustaf II Adolf och
Epamimondas, Tocqueville och Guizot, Boströms statslära, Sturar
och Vasar, men först och sist: Svenska folket. Huru mycken
lysande okunnighet, huru många glosor och verser ur
Virgilius, Esaias Tegnér, Horatius, Homér. När någon yttrade
ett förståndigt ord blef han nedtystad. Känslosträngar
värderades mest. Gamla ruinerade regementsofficerare lade
upp sig som oxar på slaktbänken, erbjödo sina hjärtan på
fosterlandets altare, förbannade sig på att fosterlandet skulle
störta samman med dem; inbitna stockaristokrater blefvo
rabulister, som talade mot konung och regering; gamla
syndare blefvo religiösa på nytt och bitar ur gamla och nya
testamentet haglade. Värst voro vältalarne. »Vår Herre söker
människan på många vägar! Kanske skall från det stora,
lojala, i fred åt sig själft (det är: åt landshöfdingarne!)
lämnade folket genom oss, dess främsta söner (o blygsamhet!)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
