Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IX. »Bort med stånden»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
betraktades som den verklige regenten. De och andra intriger
pågingo ock ända in i det sista, äfven sedan kungen allmänt
ansågs ha och väl äfven hade bestämt sin ställning till frågan.
Treffenbergs öfvermodiga ord (se sid. 371) om konungens
mene tekel upharsin i höganloftssalen lära ock ha afsett
ett sista, samtidigt pågående påtryckningsförsök från adelns
sida att förmå kungen till en förklaring, att han icke längre
påkallade förslagets antagande vid samma riksdag, en
förklaring, som, om man lyckats utverka den, vore liktydigt
med ministärens och förslagets fall och hela frågans
uppskjutande till en tämligen obestämd framtid.
v. Qvanten, som man af flera skäl icke kan erkänna som
objektiv bedömare, vill lösa den nu förevarande frågan
och fördela äran sålunda, att Karl XV tillkommer att
representationsreformen genomfördes, De Geer åter sättet
hvarpå den utfördes, och låter historien ställa den
varmhjärtade konungen och den frisinnade ministern broderligt
à la Kastor och Pollux vid sidan af hvarandra. v. Qvanten
synes hufvudsakligen bygga denna sin uppfattning därpå, att
kungen skulle ända in i det sista ha varit herre öfver
situationen och endast ha behöft göra sitt inflytande gällande
hos adeln och vinka med ett finger till prästeståndet för att
få förslaget att ramla och därigenom äfven hämnas på De
Geer, som 1863—64 tillintetgjort hans skandinaviska planer.
Men kan man verkligen så ställa tillsamman kungen och
De Geer, och var kungen i själfva verket in i det sista så
fullständigt situationens herre? Hade ändå inte till sist växt
upp en makt så stark, att icke ens en än viljestarkare och
oryggligare monark, än hvad kung Karl äfven i sina
varmaste beundrares ögon var, skulle trott sig kunna eller böra
stå mot? Den makten hette folkets vilja och känslor.
Fru Cecilia Bååth-Holmberg, hvilken som bekant sysslat
mycket med Karl XV, förlägger i en tidskriftsuppsats kung
Karls storhet som regent just däri, att han satte den bäste
mannen inom Sverige i stånd att framlägga och genomföra
den största reform, som förekommit sedan 1809. Det hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
