Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - X. »Skandinavismens fata morgana»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
offentligt vände sig till här och folk, begagnade han uttryck,
som voro alldeles främmande för den gängse officiella sti-
len. Så t ex. när han tackade underskrifvarna af en
adress för deras »vänskap och tillgifvenhet> eller i prokla-
mationen till Köpenhamns borgare efter återkomsten från
hären yttrade i april: >»Vi skola gå hand i hand med hvar-
andra, i ondt som i godt skola vi stå hvarandra bi.> — Ett
muntert ord kom lätt på hans läppar, och ofta anslog han där-
igenom den ton, som passade in i stämningen, som när han
vid afskedet från en afdelning soldater sade: »Det dröjer
icke länge, innan ni ha mig där borta, för jag måste dock
syna tyskarne litet i sömmarna.> Den hänförelse, som vid
denna tid hälsade kungen hvar gång han visade sig, var öf-
verväldigande. I synnerhet flockades man kring honom
första dagen han red ut för att taga afsked af afdelning-
arna, som skulle till hären. Gatorna han red igenom
myllrade af folk, i fönstren sågos hufvud vid hufvud, man
viftade, man jublade och man grät. Intet garde och ingen
polis hindrade folksvärmen att tränga sig kring kungen och
hylla honom med sina rop; själf satt han likblek af rörelse,
med fuktiga ögon, men hälsade vänligt åt alla sidor, me-
dan hästen steg för steg banade sin väg genom det täta
folkvimlet.
Något liknande upprepades, när han på sina resor visade
sig för landets öfriga befolkning eller när han gästade hä-
ren, och ingen deltog af fullare hjärta i denna hyllning än just
menige man. Kungen gengällde också rundligen den tillit,
som visades honom; först sände han gardet till hären och lät
den köpenhamnska borgervaebning öfvertaga slottsvakterna,
och senare afstod han också härifrån för att icke förorsaka
borgarre onödig tidsspillan och besvär. Att en konung under
år 1848 icke önskade annat skydd än det han hade i sitt
folks tillgifvenhet, var för visso utan motstycke i det öfriga
Europa. (Neergaard, >»Under Junigrundloven>.)
Man kan lätt fatta, att sådant biter sig djupt fast i fol-
kets hjärtan och är mäktigt att öfverskyla många skröplig-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
