Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - X. »Skandinavismens fata morgana»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kets förlägenhet. Om hjälpen ej var varaktig, fann han en
ny utväg, och detta med en lätthet, som knappast lät ho-
nom märka, att det varit bättre, om han från början hand-
lat annorlunda» (ur v. Möller 1867 års första kammare).
Manderström har onekligen på sätt och vis blifvit en af
de mera framträdande personligheterna i den dansk-tyska
frågan under dess senaste skede. Han blef det både i sin
egenskap af ledare af Sveriges-Norges utrikespolitik och
genom vissa personliga egenskaper samt sist, men icke
minst genom sin rikhaltiga produktion af diplomatiska no-
ter och uppslag. Från tyskt håll har hans stora säkerhet
i uppträdande och ovanliga lätthet att uppfatta vunnit er-
kännande. Hvad hans formella talanger beträffar var det
hans största konst och lust att i vackra och långa depescher
eller tal balansera sig igenom invecklade frågor.
Henrik Ibsen, den ordkarge, i sin stil så koncentrerade
mannen och den varme skandinaven (se t. ex. hans »En
broder i nöd», »Troens grund» m. fl.), kunde icke tåla Man-
derströms åtgöranden i den danska frågan och förmodligen
icke heller rent formellt hans långa cirklade noter. Han
har i slutet på fjärde akten af Peer Gynt, som skrefs 1867,
med grym ironi framfört Manderström som minister Hus-
sejn. Denne presenterar sig som en penna, som kanske
den förmente kejsaren Peer Gynt ville hedra med att
doppa; naturligtvis funnes det noter att besvara. Han gällde
för ett »sandhus», människorna hade intet förstånd på
hvad han dugde till, utan ville alla använda honom till att
strö sand med, medan han vore en penna, fastän numera gan-
ska slö och i behof af att bli spetsad, om icke världen
skulle gå under. Hussejn får en knif: »Ah, hvor jeg skal
blækket slikke! Hvilken vellyst att snitte sig», men skär
halsen af sig. Dödsmonologen blef denna:
»Hold! Hold i pennen! Papiret på bordet! (faller)
Jeg er udslidt, Efterskriften, glem ikke den;
han leved og han döde som en påholden pen».
- 504 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
