Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - X. »Skandinavismens fata morgana»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
komma en statskupp»? (Sybel.) På julaftonen framlade
Bismarck inför kung Vilhelm sin aktionsplan: Af hänsyn
till de främmande stormakterna, särskildt England, skulle
man icke för sin del uppsäga Londontraktaten, utan den 1
januari till Danmark framställa sitt ultimatum om uppfyl-
lande af de danska förpliktelserna från 1852 och sedan ge-
nast inrycka i Slesvig för att frånhända motståndaren före-
målet, hvarom man stred. Det blefve ett krig med Danmark,
och de andra makterna finge då ingen rättsgrund till in-
blandning, på sin höjd komme måhända Sverige med. Men
för svenskarne hade han ingen öfverdrifven respekt, ej ens
sedan svenska sändebudet i Berlin Järta den 31 dec. tillkänna-
gifvit sin regerings misshag öfver de tyska stormakternas
förslag att förbundet skulle besluta att sätta sig i besittning
af Slesvig som säkerhet för uppfyllandet af de danska för-
pliktelserna. Bismarck skref då ett par dagar senare till en
annan preussisk statsman, att med 20,000 svenskar, som
dessutom väl endast skulle besätta öarna, redde man sig
nog lätt. Lika litet lät han sig bekomma af efterföljande
Manderströmska protester och föreställningar.
Inte heller lät han sig afskräckas från fullföljande af sina
planer af Russel, hvilken liksom den gamle »>firebrand>
Palmerston visade tendenser att om det gällde icke ens
rygga tillbaka för ett krig mot Tyskland och som från
slutet af december till slutet af januari utvecklade en rast-
lös verksamhet att söka förmå Tyskland att hålla sig stilla.
Den engelska pressen, såväl whigs som tories’, togo ock
afgjordt parti för Danmark och uttalade sig till och med
för krig mot Tyskland. Men toryoppositionens ledare, lord
Derby och Disraeli, voro anhängare af en fast fredspolitik,
och bland whigs ville Cobdens och Brights grupp fred
till hvad pris som helst. Kom så därtill, att drottningen
fortfarande stod på Tysklands sida och att flertalet af ka-
binettet icke heller ville krig.
Men flera omständigheter gjorde dock, att man ännu i
slutet af januari såväl i Stockholm som Köpenhamn tyckte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
