Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XI. Kung Karl som personlighet. — Intressen och vanor. — I familje- och hofkretsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ännu synes oförvanskligt lefva kvar hos dem, som en gång
stått honom mer eller mindre nära. Härigenom försvåras
till en viss grad försöken att få fram en objektiv och full-
ständig bild af kung Karl som personlighet, karaktär och
temperament, ty till den bilden höra icke blott de vackra
och betagande dragen, utan ock de mindre tilltalande, skug-
gorna likaväl som dagrarna, felen och svagheterna lika väl
som förtjänsterna. Att han hade sina fel och svagheter,
erkännes helt visst af vännerna och beundrarne, men de
göra det helt generellt, och äfven när de icke kunna utan
vidare inrangeras bland den panegyriska skaran, tyckas som-
liga af dem rätt mycket följa den nu mer och mer förle-
gade parollen från en gammaldags kvinnlighets tider om att
kärleken skall gå fram med förbundna ögon. Öfver kung
Karls minne sprider det visserligen alltid en vacker glans,
att han kunde så blända, att kanske ingen bindel för ögo-
nen ens behöfdes, men en eftervärld är därmed icke be-
tjänt. Vår tid vill ju lika väl i fråga om en konung, vare
sig som regent eller människa, som när det gäller någon
annan människa, se individen sådan han verkligen är, hvar-
ken med för starkt eller för litet pålagda svarta färger.
Och på samma gång den det gör, ser den sig däraf ej för-
hindrad att eventuellt hålla af och vara fäst vid en person
behäftad med stora och många fel och svagheter. Den
erkänner nämligen sanningen af hvad K. J. Malmsten ytt-
rade i sitt förut (sid. 186) anförda stora tal:
»Icke äro föremålen för vår kärlek endast fullkomliga väsen,
att kunna rätt älska är att älska ett väsen med dess dygder
och dess fel, att älska i nöd och lust, personen sådan han går
och står. Men icke är detta detsamma, som att älska
själfva bristerna, utan att älska i trots af dem; man må
straffa bristerna, men straffa med kärlek.»
Men vid försöken att uppdraga de verklighetstrogna kon-
turerna af en bortgången persons bild får icke en efter-
värld underlåta att beakta den afsevärda roll samtida per-
sonliga intryck och uppfattningar alltid måste spela, icke
- 603 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
