Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XI. Kung Karl som personlighet. — Intressen och vanor. — I familje- och hofkretsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i sitt slag gripande kungahyllning* är det drama, som
förklarligt nog väckt så mycken vrede på många håll –
Björnsons ’Kongen’», det drama eller den dikt, hvilken lik-
som med eldskrift påpekar de brister, som åtminstone kunna
vidlåda kungadömet, på samma gång det gifver en kärleks-
full psykologisk förklaring af kungens – den lätt igenkänn-
lige Karl XV:s – personliga utveckling.
Att kung Karl så förstått med sitt väsen gripa den skald,
som då kanske mer än nu (1891) var en tolk för ren och
oförfalskad norskhet, visar, att han var en man, som äfven
i Norge vann folkets kärlek, ty denna dikt är i själfva verket
norska folkets drapa(!)* öfver Karl XV.»
Nå, hur var då denna »kärleksfulla» psykologiska förkla-
ring? Man har måhända att söka hufvudpunkterna i följande
uttalande af »kongen»:
»Ni känner väl den onaturliga naturlighet, hvarmed en konung uppfost-
ras? Den själsödeläggande själfbehärskning, hvari konungabarnet drifves
in genom förhållanden och alla människor, så att han t. o. m. i sina dröm-
mar blir en dubbelmänniska? Den slipprighet, hvari hans själ dagligen
glider, enär allt godt omkring honom göres för att förevisas och allt ondt
erhåller ett förskönande sken af finhet, kvickhet, munterhet? Tror ni, att
en ung konung, som stormar ut i lifvet, som jag gjorde det, har något till
sin ursäkt, något som ingen annan människa kan anföra till sin? – –
Tror ni då, att det är någon lögn i den ställning han träder in i som kon-
stitutionell konung? Och att den är så uppenbar, att understundom han
själf kan känna den? För att endast nämna det första och största: kallet.
Kan ett kall vara ärftligt? Kan världens första och största kall vara ärftligt?
– Antag, att han nu känner det. Antag, att den unge kungen känner, dels
klart, dels dunkelt, en del af den lögn, han står i, att han vämjes vid den,
att han flyr bort från den in i ett gladt lif? Tror ni ej, att mången präktig
prins gjort det?»
Därjämte läser kungen upp ett poem, hvari de två första verserna äro:
For tidlig smigret, derfor tidlig træt,
for tidlig stor og derfor tidlig mæt;
han så i æren bare folkenykker,
i magtens optog bare narrestykker.
* Kursiveradt af mig.
- 647 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
