Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XI. Kung Karl som personlighet. — Intressen och vanor. — I familje- och hofkretsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hållande är förenligt, på det att ett så stort antal projektiler
som möjligt må gå förloradt.
Också begagnades nu nästan beständigt anfallskolonner
bataljonsvis, med förutskickade, glesa tiraljörkedjor vid första
framryckningen.
Hvarje strid inleddes med artillerield, som började redan
på långt håll, hvarefter artilleriet delvis åtföljde infanteriets
marsch och fortsatte i samband med detta från fördelaktiga
ställningar sin eld. Kavalleriet användes till att skydda
flankerna o. s. v., men uppträdde också vid flera tillfällen
själfständigt och gjorde ganska häftiga choc’er. – – – –
Sättet, hvarpå anfallet i den första drabbningen vid Hudene
gjordes, var särdeles vackert. Det var en glädje att se, huru
massor af infanteri framskickades öfver en slätt med fullt
bibehållet samband och så godt som utan att synas, förrän
de kommo ganska nära den position, som skulle attackeras.
Såväl kadetter som norska jägare kröpo fram på marken och
icke mindre »illistigt» framkommo öfriga trupper. Sambandet
behölls förträffligt både hos de anfallande och de anfallne,
hvilka, enligt programmet skyldiga att draga sig tillbaka öfver
Norsa-ån och förbi Hudene kyrka, gjorde denna tillbakagå-
ende rörelse med mycken ordning under oupphörlig strid
mellan de båda resp. kårernas avantgarden.
Såväl i bataljen vid Murom–Mörlanda den 29 som i för-
postfäktningen vid Eklanda var det intressant att se, huru
påpassligt både den anfallande och den anfallna kårens ar-
tilleri alltid var. Knappt visade sig en kolonn eller fick man
sikte på en hålväg eller en sänkning mellan tvenne höjder,
där fienden gjorde min af att framtränga, förrän »baumm,
baumm!», så blixtrade det ur en kanonmynning, och fan
vete, huru kanonerna kommo så hastigt just till de platser,
där de gjorde bästa effekten. Det föreföll, som om veder-
börande befälhafvares tankar hade ilat pr telegraf till kanon-
befälhafvaren och denne sedan pr järnväg med sina kanoner
till den bestämda platsen.
Det var icke heller ledsamt att åse, då höjder stormades
af bataljoner, som med flygande fanor och klingande spel
(för det mesta »Björneborgsmarschen» eller »framåt») upp-
marscherade i liflig takt och god rättning utan stelhet. Ehuru
på lek, fanns det dock moment, som voro ganska intressanta
att skåda. Att stridslusten emellanåt var så brinnande och
illusionen så fullkomlig, att en och annan hetlefrad afdelning
eller individ tycktes färdig att råka i handgemäng, den ene
- 682 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
