Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XVII. Molnhöljd himmel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
böra ge. Trots sitt ytterst medtagna tillstånd och alla invänd-
ningar från läkarnes sida fordrade kungen bestämdt resans fort-
sättande följande morgon, och anordningarna för resan ändra-
des icke. Under natten voro krafterna fortfarande mycket ned-
satta och sömnen stundtals störd af svåra smärtor.
Följande dag, den 17 september, kl. 7 på morgonen be-
slöts, ehuru högst ogärna från konungens sida, att järnvägs-
resan skulle inställas. Därefter utfärdades tre gånger om
dagen bulletiner, som telegrafiskt meddelades såväl prins
Oskar som danska kronprinsparet och änkedrottning Josefina,
som ännu uppehöll sig i Tyskland. Skrifna med vanligt
orakelspråk, kunde dessa läkarerapporter tolkas olika, och
hvarken i Stockholm eller Köpenhamn drog man däraf
den slutsatsen, att faran var öfverhängande. Änkedrott-
ningen blef dock orolig, och när hon på begäran från v. Troil
fått en bekräftelse på sina farhågor, påskyndade hon hem-
resan, men mottog i Hamburg dödsbudskap och kom till
Malmö först den tredje dagen efter konungens död.
Den 17 september, som var en tisdag, angreps han vid
middagstiden af svåra, kolikplågor, krafterna sjönko och
temperaturen aftog. Han blef då med Gyllenrams tillhjälp
bragt i säng och var då så svag, att denne till Bråkenhjelm
yttrade: »Nu har jag lagt kungen för sista gången.» Hela
natten vakade sedan Gyllenram vid kungens bädd.
Onsdagen den 18 september låg konungen hela morgonen
och förmiddagen tyst och stilla i sin säng, talade ytterst
sällan, men då vänligt och resigneradt. Krafterna voro i
oafbrutet sjunkande, kolikanfallen emellanåt mycket smärt-
samma samt mattigheten därefter ytterligare stegrad. Hicka,
svårighet att svälja och tala, kyla i händer och fötter, näs-
tan försvunnen puls visade på eftermiddagen, att slutet var
nära förestående.
På eftermiddagen frågade han sin förste lifmedikus, Vin-
cent Lundberg: »Tror du, att jag har natten på mig?» Då
Lundberg dröjde med svaret, upprepades frågan med fordran
på öppet svar.
61 Karl XV och hans tid - 873 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
