Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. De skilda stammarnes tidehvarf, till år 1157 - 2. Warägernas välde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stad hadc nu utbildat si# till en borgerlig republik, som efter
godtfinnande valde sina krigsöfverstar ur Ruriks slägt, men för
öfrigt följde sitt eget styrelsesätt och allt mer och mer riktade
sig genom sin handel på vesterlanden. Just för denna handel
behöfde Novgorod oundgängligen såväl Ladogas södra
kuststräckor som ock Nevafloden och fördref derför från dessa
trakter Tavasternas sista qvarlefvor. Detta synes hafva inträffat
i slutet af ll:te seklet. Ännu år 1042, då furst Wladimir,
Jaroslaws son, ifrån Novgorod gjorde sitt olyckliga tåg mot
Jämerna eller Tavasterna, bodde dessa vid Ladogas södra
stränder. Men i det följande seklet har denna stam redan
fullständigt inflyttat till Finland, och någon mindre del har flytt
mot nordost. I detta eröfringsföretag hade Novgoroderna den
bästa hjelp af dervarande Ivarelare, hvilka härefter förblefvo i
troget vänskapsförbund med denna mägtiga handelsstad. En
del af karelska stammen inflyttade i Tavasternas forna hemvist
uti Ingermanland och fingo nu såsom undersåtar under
Novgorod namnet Ingrer (Inkerikot). I samma förhållande till
Novgorod stodo äfven Woter na (Watjalaiset), en stam kareliserade
Tavaster i Ingermanlands vestra hörn. Derem.ot voro de i
Finland vid trakterna kring Wuoksen bosatta Karelarne endast
Novgorodernas bundsförvandter, men ej deras undersåtar, och
de finska Tavasterna, likasom äfven Esterna, försvarade modigt
sin frihet. Men åt nordost utbredde sig Novgorodernas välde
hastigt; ty de dyrbara pelsverk, som fingos från skogarne, och
den handel, som från Dvinas mynning gick till Wolgas mellersta
lopp, lockade. deras vinningslystnad. Snart hade de trängt
öfver den landtrygg, som skiljer Dvinas och Ladogas
vattenområden, och påträffade dersfeädes’ ännu en gren af Karelarne,
som innehade stränderna af Dvina. Dessa Ivarelare, som ryska
krönikorna efter deras läge kallade saivolotshiska (bortom
vatten-skilnaden boende) tschuder, voro äfven kända af Skandinaverna,
men buro i deras sagor namnet Bjarmer. För deras skull
måste vi här särskildt betrakta dessa nordliga trakters
egendomliga förhållanden.
\
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
