Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Den svenska eröfringens tidehvarf, 1157—1323 - 8. Finlands nya politiska ställning. Österbottens kolonisation
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
på en ordnad fot. Till sin beskaffenhet voro såväl kronans
loin presterskapets inkomster ganska olika i olika trakter. I
Tavastland t. ex. eilades i biskopstionde tre eller fyra
ekorr-skinn för hvarje “båge“ eller fullvuxen man (som förmådde
spänna en båge). Vanligtvis betalade likväl de finska
inbyg-garne sina utskylder i säd; men Svenskarne på. kusten af
Nyland och i Åbo skärgård betalade dem, i smör, emedan
boskapsskötseln hos dem var hufvudnäringen. I enlighet med
dessa olika sätt för utskyldernas betalande benämndes
skatteområdena Rätter, hvarvid man skilde mellan Svenska rätten
och Finska rätten, Karelsk rätt och Helsinge rätt (Jus
Sve-vicum, Finnonicum, Qarelicuni, Helsingonicum). Man bör
ihog-komma, att allt detta nu först höll på att ordna sig. Sålunda
fans det ännu knappast’ andra embetsinän, än borgarnes
höf-dingar med deras tjenare, och endast för den kyrkliga
administrationens behof var landet indeladt i socknar eller
församlingar, hvilka till föreståndare hade hvar sin kyrkoherde
(curatus).
Under de årtionden, som förflöto emellan Tavastlands och
Karelens eröfring, hade Finlands ^politiska och kyrkliga område
genom nybyggen begynt utbreda sig till de nordliga
ödemarkerna. Dessförinnan voro ännu hela Österbotten, samt de norra
delarne af Satakunta och Tavastland i Lapparnes ego, och på
dessas omvändelse till kristendomen hade ännu ingen kommit
att tänka. Men sedan gammalt voro Finnarne vana att
uppbära skatt af dem, och då Tavasterna nu hade förlorat sina
kuststräckor vid Finska viken, så voro de tvungna att söka
ersättning uti de norra utmarkerna. Då omtalas att män
ifrån Birkkala och Kengo under anförande af en Matts Kurki
anfallit Lapparne i Södra Österbotten och fördrifvit dem från
dessa trakter. Efter några år framträngde dessa Birkarlar
(“Birkarlaboa“, aBerkala“) ända till Kemi och Torneå elfvar,
läggande under sig laxfiskena och lappskatten. År 1277 sägas
de af Magnus Ladulås hafva erhållit skriftlig bekräftelse på dessa
sjelftagna rättigheter, för hvilka de sedan betalade till svenska
kronan en skatt af några knippor ekorrskinn. Birkarlarnes
hufvudort kom derefter att blifva uti Torneå, Piteå och Luleå,
hvarifrån de under de följande seklen utöfvade sitt välde
öfver Lapplands och Finnmarkens vidsträckta områden, allt
mer och mer undanträngande såväl Halugalands inbyggare,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
