Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Katolska tiden, 1323—1523 - Tredje Tidskiftet. Sturarnes tid och slutet af unionen, 1470—1523 - 6. De första åren af Sten Sture den äldres regering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
period kom till något nämnvärdt anseende. Öfver hufvud taget
var det första årtiondet af Sten Stures regeringstid
synnerligen lyckligt, ehuru visserligen moln redan begynte uppstiga,
isynnerhet på den östra horizonten.
I Finland hade sympatierna för Unionen nu nödgats gifva
vika vid påtryckningen af tilldragelserna i Sverige. Den
lif-fulla politiska ande, som ända från Engelbrekts tider verkat
bland Sveriges allmoge, tyckes i Finland varit vida svagare,
och dessutom kunde ej landets egen adel, ifrån hvilken folket
kunnat erhålla en ledare, täfla med Sveriges stolta aristokrati.
De flesta slott och förläningar voro anförtrodda åt svenskar.
Endast biskopsembetet i Åbo hade fortfarande representerat
Finlands nationela behof och hade i sjelfva verket på de sista
tiderna ganska mycket inblandat sig i de politiska
stridigheterna, ständigt tagande parti för Unionen. Men äfven denna
ansträngning hadc nu upphört, och biskop Konrad Bitz
till-bragte hela den senare delen af sitt lif i full endrägt med de
magthafvande i Sverige. I sjelfva verket var numera intet
annat att göra, så länge som Sten Sture med oförliknelig
klokhet förstod att undvika danskarnes unionsafsigter. Men än
mer torde den omständighet hafva medverkat, att Finlands
ställning i anseende till Kvssland nu var farligare än någonsin
och uppfordrade dess söner till endrägt och sammanhållning,
såväl sinsemellan, som med Sverige.
Just vid denna tid hade Ryssland begynt hemta sig från
det splittringstillstånd, i hvilket det i sekler befunnit sig.
Storfursten af Moskva, Ivan III Wasiljeivitsch, den förste som
fullständigt gjorde slut på Mongolernas öfvervälde och derefter
antog namnet “czar“ till tecken af sin sjelfständighet, hade år
1471 tvungit republiken Novgorod till underdånighet och på
detta sätt utsträckt sitt område ända till gränserna af Finland.
Snart derefter (år 1473) gingo de öfverenskomna fredsåren ut,
och ehuru freden i Kexholm då förnyades, stod likväl alltid
faran af ett krig för dörren. Erik Axelsson Tott i Wiborg
och biskop Konrad, samt de andra finska herrarne skrefvo vid
denna tid till svenska riksrådet om sakernas ställning och begärde
hjelp till gränsernas försvar, och i sjelfva verket omtalas äfven,
att en liten trupp under befäl af Erik Karlsson Wase och Nils
. Sture blef afskickad hit. Om dessa års krigshändelser finnas
dock ej några närmare underrättelser. Endast det förtjenar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
