Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Reformationstiden, 1523—1617 - 1. Gustaf Vasas regering, 1523—1560; Reformationen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
länderna, då den protestantiska reformationen i Tyskland begynte
väcka allmän uppmärksamhet. Doktor Martin Luther i
Wittenberg hade börjat striden emot påfvens aflatshundel och småningom
begynt i stöd af bibeln angripa hela den lärobyggnad, hvars
spets utgjordes af påfvens verldsliga magt. Denna stråle af
sanning trängde snart till de aflägsnaste länder» Tvenne unga
svenskar, Olaus och Laurentius Petri, som vid denna tid besökte
universitetet i Wittenberg och år 1519 återvände till
fosterlandet, voro’ de första, som i Sverige predikade den af Luther
renade läran. Under de inre stridernas tumult vann denna
sak till en början föga uppseende; först sedan Gustaf Vasas
seger var befästad och han i början af Juni 1523 blifvit vald
till konung, vändes äfven hans uppmärksamhet till den nya
läran. Konungen fann genast, att reformationen skulle gifva
honom tillfälle att krossa kyrkofurstarnes magt, mot hvilken
Sturarnes regering med möda hade kämpat, likasom äfven att
åtkomma kyrkans omätliga rikedomar, dem han behöfde for
att upphjelpa riket ur den skuldsättning och det farliga läge,
hvari det hade råkat. Fördenskull tog han reformatorerna
under sitt beskydd, lät bekräfta afsättningsdomen emot
erke-biskop Trolle, och uppbar, ehuru till en början under namn af
lån, en ansenlig silfverskatt från kyrkorna och klostren. En
särdeles lycklig omständighet var, att vid Gustafs uppstigande på
tronen- nästan alla biskopsembeten voro lediga; endast biskop
Brask i Linköping, en företagsam och patriotisk man, var
påfveväldets stöd i riket. Konungen gick till en början till
väga med mycken försigtighet. Kapitlen fingo i hvarje stift
genom val besätta de lediga biskopsembetena, och sålunda valde
redan om hösten 1523 kanikerna i Åbo dekanen i Linköping,
Erih Svensson, som vid denna tid var konungens kansler. För
honom och äfven för de andra, som blefvo valda, begärdes från
Rom påflig bekräftelse; såväl konungen som biskop Brask
skrefvo angående denna sak flitiga påminnelser till päfven.
Men då man ej medsände de penningeafgifter, som den
påf-liga stolen var van att erhålla vid dylika tillfällen, lemnade
hofvet i Rom uti sin blindhet valen obekräftade.’ Sålunda
forblef den kyrkliga styrelsen på osäker fot och konungen
begagnade äfven denna omständighet till fördel för reformationen.
Han hade redan strax efter Finlands eröfring bcfalt fogden
på Åbo slott, Johan Westgöthe, att uppbära för kronans räk-
itized C .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
