Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Reformationstiden, 1523—1617 - 4. Erik XIV och hertig Johan, 1560—1568
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hagel. Ännu samma sommar varm Horn en tredje seger,
hvar-vid danska amiralen Otto Rud togs till fånga. Men följande
år, 1566, dog den finske hjelten i pesten, till hvilken kriget
hade gifvit upphof.
Krigets bördor tryckte naturligtvis äfven Finland, ehuru
förstörelsen icke sträckte sig ända dit. Handeln var afbruten
och utskrifningen af krigsfolk bortryckte landets bästa
arbetskrafter. På estländska sidan, dit de från Finland utskrifna
soldaterna för det mesta beordrades, förgingos de ofta genom
dålig omvårdnad, och motviljan att komma dit var så stor,
att man stundom nödgades föra dem bundna öfver Finska
viken. Hemma åter hade finnarne mycket att utstå från de
främmande legosoldaternas sida; ty redan Gustaf Vasa, men
isynnerhet Erik XIV hade värfvat mycket trupper från
Tyskland, Skottland och andra orter, och Eriks grymma sinnelag
snarare uppmuntrade än stätjade deras öfvermod. Då
sockne-boarne i Sjundå år 15G2 voro motvilliga att göra dagsverken
till Reval, hotade Erik att inqvartera en afdelning rytteri hos
dem, förmenande, att man då skulle se, om ej deras
styfsint-het gaf med sig. En sådan inqvartering, eller s. k. slottsläger,
synes varit bland tidens svåraste plågoris för allmogen, och
Finland, genom hvilket legotrupperna vanligen drogo på sin väg
emellan Sverige och Estland, fick mer än tillräckligt pröfva
denna tunga. Redan år 1564 säger biskop Juusten att
“bondens egendom är gifven till byte ät öfvervåld och skamlös
plundring^ och att, uom de försökte försvara densamma, hotade
genast soldaternas blodiga svärd deras hufvuden“. Äfven adelns
och embetsmännens förfaringssätt var förmodligen detsamma
som förr. Likväl- försökte Erik göra ett slut på det olagliga
skjutsandet, genom att inrätta gästgifverier (taverner), på hvilka
de resande, äfven om de färdades i konungens ärender, voro
skyldiga att betala både för skjuts och förtäring. Denna
nyttiga inrättning tyckes dock ej kommit i fullt anseende.
Öfver-hufvud kunde man nog märka, att Finland åter hade blifvit
ett aflägset landskap, dit regeringens omsorger sällan sträckte
sig. Det hade kommit likasom ett mörker i luften efter hertig
Johans förödmjukande.
Mörkast var dock kanske konung Erik sjelf och hans
slutliga öde. Erik var en i mångahanda lärdom förfaren man,
kunnig i vetenskaper, musik och poesi; men hans obeständighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
