Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Reformationstiden, 1523—1617 - 5. Johan III:s regering, 1568—1592
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som ej antogo hans liturgi. Sålunda fortgick religionstumultet
under hela hans regeringstid. I förbigående bör nämnas, att
just vid samma tid, som Johan ifrade för katolicismens
återställande i riket, hade på påfven Gregorius XIII:s befallning
unya stilenu blifvit införd i alla katolska länder, år 1582.
Men Johan lemnade denna vigtiga förändring obegagnad, så
att “gamla stilen u, som då var tio dagar efter den verkliga
tiden, ännu följdes i Sverige och Finland i 171 år.
Till Johans religiösa sträfvanden anknöto sig äfven hans
planer att vinna polska kronan åt sin familj, Redan år 1572,
då Sigismund August hade dött och Jagellonernas gamla
herskar-ätt utslocknat på svärdssidan, sträfvade Johan sjelf, stödjande
sig på sin gemåls rättigheter, att blifva konung i Polen; men
då valde Polackarne först en fransk prins och derefter Stefan
Bathory, som var gift med Sigismund Augusts andra syster.
Men sedan Bathory dött år 1586, erbjöd det mägtigaste partiet
i Polen kronan åt Johans son Sigismund, hvilken ifrån
barndomen var uppfostrad i katolska läran, för att sålunda kunna
blifva konung i begge rikena. Hertig Karl sökte förgäfves
varna sin broder att icke inblanda sig i dessa Polens
angelägenheter. Men svenska riksrådet, som hoppades få
regerings-tömmarne i sina händer, då Sigismund en gång såsom herskare
öfver tverine riken ej finge tid att ofta uppehålla sig i Sverige,
befordrade på allt sätt prinsens afresa. Tvenrie riksråd, Erik
Sparre och Erik Brahe, hvilka såsom Sveriges ambassadörer
besökte Polen, lofvade att Estland skulle öfverlemnas åt Polen,
om Polackarne ville taga Sigismund till konung. Detta löfte
ville väl Sigismund sedermera icke bekräfta, men han blef
likväl krönt i Krakau jultiden 1587. Sålunda hadc nu Sveriges
tronarfvinge erhållit såväl en främmande religion, som ett
främmande rike — två omständigheter, som ej kunde medföra
något godt åt hans fädernesland.
Johan sjelf hade redan innan Sigismunds afresa begynt
ångra, att han låtit sin enda son fara till det oroliga Polen,
och hans misstro mot rådet ökades i samma mon som hans
saknad. Hans sinnelag hade nu på gamla dagar blifvit högst
egensinnigt och otåligt; lågättade och ofta nog usla rådgifvare
vuono hans ynnest och af hela adeln åtnjöt ingen annan hans
förtroende än den finske amiralen Klas Eriksson Fleming,
hvars rättframma, opolerade uppförande och ständiga oenighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
