Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Reformationstiden, 1523—1617 - 5. Johan III:s regering, 1568—1592
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med den öfriga adeln af konungen betraktades såsom ett
kännetecken på hans trohet. Fleming hade genast från början varit
emot Sigismunds afresa; han var till sitt sinnelag lika
misstänksam som Johan, och hade alls ingen benägenhet för det
af de öfriga riksråden eftersträfvade adelsväldet, hvilket hade
stält den finska adeln i skuggan, likasom förut under
unionstiden. På grund af alla dessa orsaker steg han oupphörligt i
konungens ynnest. År 1589 beslijt konungen sammanträffa
med sin son i Reval, dit Sigismund samtidigt infann sig ifrån
Polen. Då nu far och son råkades, kändes skilsmessan dem
båda så svår, att de redan hade beslutit att afstå från polska
kronan. Men Sigismunds polska följe hotade med krig, om
han ej återvände med dem, och de svenska herrarne, såväl
riksrådena som fältherrarne, framlemnade en skarp skrifvelse,
i hvilken de, jämte det de tadlade Johans dåliga styrelse,
bön-föllo hos Sigismund, att han ej genom att framkalla ett krig
äfven från Polens sida skulle öka fäderneslandets olyckor.
Sigismund återvände slutligen till • Polen, och Johan seglade
med hjertat uppfyldt af vrede tillbaka till Sverige, der han
började förfölja riksråden med anklagelser och fängelse. Men
Klas Fleming, som ej hade tagit del i de öfrigas uppträdande
i Reval, kom naturligtvis i åtnjutande af allt det förtroende,
hans embetsbröder derigenom hade förlorat. Han var redan
förut riksamiral, men erhöll år 1591 öfverbefälet i det ånyo
utbrutna kriget med Ryssland, samt blef utnämnd till
generalståthållare i- Finland och Estland, fick slutligen äfven riksmarsks
värdighet, och var vid Johans död rikets mägtigaste man.
De inre förvaltningsärendena hade konungen likväl efter
tilldragelserna i Reval till största delen öfverlemnat åt hertig
Karl och berömde sjelf den skicklighet och det nit, hvarmed
denne bedref det hela. Men ändock var Johans förtroende
till hertigen på långt när ej så stort, som den ynnest herr
Klas fick åtnjuta.
Tillståndet i riket var högeligen beklagligt, isynnerhet i
Finland, hvarest svåra missväxtår utarmade befolkningen och
dessutom oroligheterna ånyo hade begynt vid Karelens och
norra Österbottens gränser. Ivan IV hade vid sin död år
1584 rådt sin son Feodor att bibehålla freden med Sverige;
men den unge czarens svåger, Boris Godunow, i hvars händer
regeringstömmarne kommo, ville genom krigisk ära befordra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
