Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Reformationstiden, 1523—1617 - 6. Klubbekrigets tider, 1592—1600
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ningen i den finska allmogens sinnen på denna tid ganska stor.
De långvariga lidandena hade upphetsat bönderna till raseri,
och i Rautalampi skedde ett försök till uppror mot de
in-qvarterade soldaterna, hvilket uppror dock genast blef qväfdt
af marsken. Med anledning af dessa tilldragelser i Finland
uppstod nu en häftig oenighet emellan hertig Karl och Fleming,
i det den förstnämnde fordrade, att den svenska regeringens
påbud äfven skulle följas i Finland, men Fleming åter brydde
sig icke om några andra befallningar, än dem Sigismund sände
honom ifrån Polen. Konungen sjelf var för det mesta i dåliga
rådgifvares och isynnerhet jesuiternas händer. Med anledning
af Upsala mötes beslut skref han till Sverige, att han ej
ämnade älska eller hata någon för religionens skull, men att han
ej heller kunde bekräfta ständernas beslut.
På denna punkt stodo sakerna, då Sigismund den sista
September kom från Danzig till Stockholm. I hans följe var
utom jesuiter, äfven ett påfligt sändebud, för att upprätthålla
hans katolska nit. Men de svenska ständernas endrägt tvang
honom dock att, fastän motvilligt, gifva efter. Först sedan
han gifvit sin bekräftelse åt Upsala mötes beslut, skedde
kröningen i Upsala, Februari 1594. Nu syntes en allmän
förlikning komma till stånd. Axel Leijonhufvud fick hertigens
förlåtelse för hvad han förbrutit och förblef derefter flere år
i Karls ynnest. Äfven mellan’ hertigen och marsken
åväga-bragtes något slags förlikning. Allt skulle kunnat taga en
lycklig riktning, om man blott kunnat lita på konungens löften.
Men ganska snart märkte man, att Sigismund ej ens haft för
afsigt att hålla, hvad han lofvat; hans vilseförda samvete
anklagade honom för de eftergifter han gjort åt lutheranerna, och
i hemlighet aflade han inför den påfliga legaten en alldeles
motsatt ed. Följande vår seglade han tillbaka till Polen,
lemnande sitt arfrike i ett högst betänkligt tillstånd af
oordning. Regeringen var öfverlemnad åt rådet och hertig Karl
hade endast fått ordförandeplatsen i denna styrelse, men ej
riksföreståndarskapet, såsom han sjelf på goda skäl hade yrkat.
Men det värsta var, att åt befallningshafvandena i landsorterna
blifvit gifven nästan sjelfständig magt, så att de endast voro
skyldiga att lyda konungens egna, från Polen gifna befallningar,
men icke svenska regeringens förordnanden. Hertig Karl, som
ansåg såsom sin pligt att vaka öfver rikets sjelfständighet och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
